Maximalisten

Stor och liten
Vi var bjudna till goda vänner i går och hade skyndsamt och entusiastiskt och av lite olika skäl tackat ja när inbjudan kom. Först och främst förstås beroende på att värdparet är mycket trevliga och lagar fantastisk mat men också på att vår hund är så skotträdd och att de, våra vänner, har ett hus i vilket det nedre planet i princip är helt ljudisolerat. Således perfekt för förvaring av hund som blir så stressad av fyrverkerier att han till sist är helt utom sig.
 
Så här har jag gått omkring invaggad i ett bedrägligt totalt ångestbefriat lugn över att nyårsaftonen var räddad. Åtminstone gjorde jag det tills jag i ett väldigt sent läge kom att tänka på att de, våra vänner, väl har skaffat hund? Och var inte den inskaffade hunden väldigt stor...? Och med väldigt stor menar jag enorm. Då satte nästa omgång av oro in, inte hos vår ovetande hund, men väl hos hans ömma människomoder. Jag är neurotisk på gränsen till vad som är möjligt att vara när det gäller min gamle vän och nu när jag kom att tänka på den extremt stora differensen i storlek blev jag svettig i händerna.
 
Först tänkte jag över möjligheten att helt enkelt tiga ihjäl ångesten. Stå ut liksom. Själv härbärgera fanskapet utan att ens nämna att jag svårt led av fantasier om att vår hund skulle provocera den omåttligt stora hunden utan att inse vilka konsekvenser ett sådant drygt och förhastat beteende kunde få. Men det gick förstås inte. Jag började genast utgjuta mig för maken. 
 
"Det här kan mycket väl bli det sista vi ser av Elias!"
"Du vet ju hur irriterande han kan vara? Tänk om den omåttligt stora hunden får nog och helt enkelt klappar till honom med tassen över ryggen?"
"Vad om Elias morrar och skäller på gigant-hunden? Tror du inte då att hon skulle kunna frestas att plocka upp honom och kasta iväg honom som vore han en vante hon kände sig färdig med?"
 
Och så där höll jag på medan maken himlade med ögonen och själv inte hade ett bekymmer i världen. Jag gick efter honom i våningen och malde på medan han tog på sig dubbla strumpor som han menade skulle visa sig vara en framgångsrik strategi för den nattliga hemfärden som skulle ske genom promenad. 
 
Hur som helst så gick det förstås inte att backa ur, och det var naturligtvis inte något jag ville heller. Det var bara det att hysterin red mig, regerade mitt inre och försatte det lilla vett jag trots allt emellanåt uppvisar ur spel. 
 
Vi blev hämtade i bil av värdinnan som alltså privatchaufförkörde oss hem till villan, maten och hunden. Jag svämmade genast över av nervöst babbel i bilen och luftade omedelbart mina farhågor om ond bråd död för min gamle gangster. Värdinnan kom med lugnande besked och förhöll sig till mitt oregerliga vanvettiga ältande på ett extremt tålmodigt sätt. Hon föreslog olika sätt att hantera situationen på och jag började tro att det kanske möjligen eventullt skulle ordna sig. Så kände jag ända tills jag såg hunden. 
 
Det är en mycket vacker hund. Hon ser så klok och empatisk ut att man faller handlöst för henne. Men hon är också väldigt väldigt stor. Min egen hund är i storlek med hennes kloka huvud. Så när jag såg henne blev jag genast oerhört nervös igen. 
 
I alla fall, och som så många gånger förr, hade jag helfel i absolut allt. Min egen gamle gangster uppförde sig prydligt, tyst och försynt. Den jättestora hunden var ömsint, försiktig, snäll, respekt- och hänsynsfull. OCH - bäst av ALLT (den fantastiska maten och sällskapet inräknat) - Elias har ALDRIG haft en bättre nyårsupplevelse! Han blev lugnad av den snälla giganten som inte lät sig skrämmas av vare sig visslande raketer eller smällande skott. Han kunde både äta och kissa och var i princip som vanligt i hennes sällskap. Han kunde dessutom sova gott när vi kommit hem trots att några eftersläntrare som gravt missat tolvslaget i stället valde att tända på sina fyrverkerier utanför vårt sovrumsfönster vid tredraget. Det har aldrig hänt förut, att han sovit under en sådan krevad. 
 
Stor och snäll bredvid liten smällkaramell. 
 
Så redo för 2019 nu! 
 
P.S. Det hade varit så mycket bättre om jag tagit efter makens satsning på dubbla strumpor i stället för att gå all in i vanföreställningar.
 
P.P.S: Tack vänner för allt ni ordnat! 
#1 - Anonym

Tack för att ni kom och för att vi fick dela en lugn, skön och förvanskat trevlig nyårsafton med er! Även små hundar är fyllda av överraskningar. Ronda Rondell med tillhörande människor.

#2 - Anonym

Hmm, min förra kommentar verkade inte fastna. Den kanske var för minimalistisk. Men, som sagt, tack för en härlig, lugn och mycket trevlig nyårssittning. Vad gäller Elias kanske han helt enkelt ombestämt sig vad gäller nyårsfiranden. Vi syns!

#3 - Mösstanten

Men så fint att den stora hunden lugnade er lilla! Allt smällande och pangande är ju ofta så påfrestande för våra fyrbenta vänner. Här smällde det så att rutorna nästan skakade. Inte klokt egentligen.

Svar: Ja, det var väldigt fint att det kunde få vara så odramatiskt för honom för en gång skull. Så tacksam och glad för det!
Maximalisten

#4 - David och Bella

Vad fint att det blev en stöttande vänskap mellan hundarna istället för ond bråd död :) Då kanske hundarna kan få tillbringa nyår tillsammans fler gånger så din lilla plutt får stöd :)

Svar: Ja! Jag är så glad för det så ni anar inte! :-)
Maximalisten