Maximalisten

Största möjliga tyssssstnad
Jag hade skrutit upp en restaurang som jag och maken åt på för ett tag sedan till de extremt höga nivåer jag tyckte att den förtjänade. Gång på gång hade jag berättat om den fantastiska maten men också om hur mysig atmosfären på stället var. Snyggt och mysigt och med världens bästa mat. Restaurangen ligger dessutom vackert, även om det just under den här årstiden inte vare sig framgår eller spelar roll. 
 
Hur som helst hade jag alltså orerat väldigt om den här märkvärdiga krogen. Jag skickade bilder till barnen och deras pojkvänner och redogjorde i översvallande berömmande ordalag hur mycket jag älskat att äta där. 
 
Det gick hem. Snart fick jag den respons jag ville ha - de ville gärna också göra ett besök på detta härliga ställe. Jag bokade genast bord. Jag fick emellertid nöja mig med en långt mycket senare sittning än jag hade önskat för uppenbarligen var det inte bara jag som upptäckt storheten i aktuell utskänkningsmiljö. Uppenbarligen ville hela stan äta där. Så således sen bokning. Det drev möjligen upp de redan höga förväntningarna ännu mycket mer för nu var ju alla jäkligt hungriga. 
 
Vi transporterades billedes med säker hand genom snömassorna av min ena svärson, och kunde efter en lika säker parkering göra entré på fullsatt restaurang. Vi valde med stort besvär mat, allt verkade ju så gott, och tindrade sedan med ögonen mot varandra. Nu snart så! Och det dröjde inte allt för länge så såg det ut som om det var vår mat som stod i den långa serveringsluckan. Vi tindrade mot varandra igen och log. Nu så! 
 
Men sedan hände egentligen inget alls. Maten stod där den stod. Olika servitörer och servitriser gick fram och tillbaka med snabba steg och serverade andra människor rött, vitt, öl, mat, dessert, mer rött, vitt, öl, mat och mer dessert - allt medan ljuset i våra ögon sakta slocknade. Vi började oroligt skruva på oss. Maten skulle väl bli kall? Väl? Eller? 
 
Till sist förbarmar sig en servi-hen som inte egentligen har hand om vårt bord över oss, eller i alla fall över vår kallnande mat och bär fram den till vårt bord. Vi tindrar igen och hunger och förväntan är på topp. Då välter hen tyvärr serveringsbrickan. 
 
Den i berättelsen anonymiserade personalen som här går under beteckningen servi-hen började lyfta av uppläggningsfaten inifrån och ut vilket förstås inte är den bästa strategin eftersom tyngden då blir kvar på den del av brickan som saknar bord att stå på. Så framför våra hungriga ögon störtade maten i golvet. Inte allt men nästan. Det som blev kvar arrangerade den nu stressade servi-hen kvickt om med sina egna fingrar. Ögonbryn höjdes - våra alltså - men finkänsligheten - från vår sida - förblev intakt och vi log tvunget, mot hen och mot varandra och inväntade vidare åtgärder. Till exempel så trodde och hoppades jag att någon skulle ta bort de delar av maten som från fallet som blivit liggande på bordet och kanske också torka av det. Det hände inte. 
 
Därefter gick allt utför. Jag ska inte berätta mer av hänsyn till restaurangen och personalen. Risken finns att de känns igen. Men fasen så trist det är när man verkligen verkligen sett fram emot något och dessutom hajpat det så in i vassen för andra blir så misslyckat. Besvikelsen när allt klappar ihop som ett korthus i en orkan blir liksom så våldsam och total. Instant depression mode on. I skenet av att köpstoppsfebruari närmar sig i galopp så blev det hela om möjligt ännu tristare. Örk. 
 
Men men, så där händer det sig ibland. Man får kavla upp ärmarna och ta nya tag. Arrangera om oxfiléspetten med händerna och låtsas som om den lilla usla quesadillan som blev kvar på fatet var hela måltiden. 
 
Mest av allt får man tänka sig att nästa gång blir bättre, för den kan ju åtminstone inte bli sämre. Skulle väl vara om ett slukhål öppnade sig precis där jag då sitter. Det skulle ju vara sämre.
Mycket sämre. 
Här är i alla fall ett gult skåp som jag gillar. 
 
 
 
#1 - Sara Ekman

Men neeeej vad tråkigt!!! :( Vet känslan när något varit så otroligt bra innan, så går man dit igen med jättehöga förväntningar o så blir det bara kaos :(

Svar: Ja precis, så himla trist. Särskilt när man lovat sina barn att de absolut kommer att älska det. :-/
Maximalisten

#2 - Mösstanten

Så dåligt! Dit vill jag inte gå. De borde ha erbjudit er gratis mat efter detta.

Svar: Ja, det var en nedslående upplevelse. Men jag tänker ge dem en chans till för första gången jag åt där var ju lika toppen som den här gången var bedrövlig. :-)
Maximalisten