Maximalisten

Väderstreck
Jag har otroligt svårt att hitta dit jag ska. Eller, egentligen går det väl bra - jag har ännu inte kommit bort för gott - men det tar tid eftersom jag alltid tvingas involvera andra människor i processen. Oftast min man.
 
Nu för tiden finns GPS i telefon och bil och det är väldigt bra utom när det inte fungerar för då är det i stället väldigt dåligt. Jag brukar ha stora svårigheter att hitta ut från Stockholm på grund av tunnlar som gör att jag förlorar kontakten med guiden. Och nu senast när jag besökte dottern i huvudstaden så lurades jag i väg åt motsatt håll av min telefons GPS. Det gjorde inte så mycket eftersom jag behöver motioneras hårt och gärna i motlut men just den dagen var det kallt och snöblandat slask inkommande rakt framifrån piskade mig i ansiktet. Fick till sist efter att ett flertal stockholmare skrattat åt mig när de hörde var jag tänkt mig till ta tunnelbanan. Lyckades klättra på den åt rätt håll och kom så småningom fram. 
 
Men, som sagt, är det alltid en komplicerad historia för mig att hitta. Jag har kört fel hemskt många gånger i mitt liv. Tagit ofrivilliga omvägar som vid två tillfällen tagit mig över gränsen till ett helt annat land och en gång till Mora när jag trodde att jag var på väg till Hudiksvall som var det ställe jag skulle till. 
 
Så jag brukar ringa maken. Och han som annars är en äventyrare uppvisar en ganska rigid inställning när det gäller att färdas efter slumpen som ju är vad jag ägnar mig åt. Nej, när det gäller logistik och navigation använder han sig gärna och framgångsrikt av väderstreck. Kul för honom. Problemet är bara att jag genom det liv och år jag hittills fått aldrig lyckats lära mig att ta ut någon fungerande kompassriktning. Jag fattar förstås på ett ungefär vad det handlar om. Att norr är norr och så vidare. Och ställer någon mig med näsan åt norr så inser jag att söderut är allt från stjärten och vidare bakåt. Jag begriper också att norr och söder ligger kvar där om och när jag vänder mig om. Jag fattar det. Men vad hjälper det mig? Snurra mig ett par varv eller låt mig blinka på valfri europaväg och köra av ett slag till en annan väg eller varför inte låta mig besöka ett par butiker på en stads enda gågata och fråga mig sedan vilken väg jag bör ta tillbaka till bilen - ja, då händer inte mycket. I alla fall inget positivt. 
 
Hur som helst så ringer jag alltså så gott som alltid maken. 
 
"Det är jag här, hur kommer jag ut från det här Katrineholm? Har försökt i fyrtio minuter nu, men kommer bara till samma rondell hela tiden."
"Hm, hm", brummar maken som ligger ute i solen och läser en bok. "Du ska i östlig riktning. Har du delat in horisonten i 32 delar, eller vad talar vi om här? Kan du navigera efter solen, tror du? Förresten, kör in till kanten och parkera och så tar du fram kartan, den ligger nordöst om instrumentbrädan. När du väl har den i din hand kommer allt att ordna sig."
 
Det gör det naturligtvis inte. Jag kan inte kartor heller. De säger mig inget alls. Jag känner igen Sverige, Norge och ganska många andra länder men det påverkar inget i gynnsam riktning. Så vi fortsätter att tala förbi varandra. Han kastar in ett par kardinaler i leken. Jag blir förbannad för att jag dels inte hittar och dels inte fattar vad katolikerna har med saken att göra. Han fnissar, jag blir vansinnig. 
 
"Hämta mig!" ryter jag. 
"Du har ju bilen", påpekar han. 
 
Jag himlar med ögonen och dunkar näven i ratten. Men sedan säger han äntligen något som jag förstår:
 
"Rondellen säger du? Ta till höger vid godisaffären ut ur rondellen och fortsätt rakt fram i fem kilometer. När du ser skylten som det står Högsjö på, sväng. Köp havremjölk i affären och styr sedan vidare mot stugan. Du kan klara det!"
 
Och det kan jag givetvis göra. Jag är ju inte dum. Höger är handen man hälsar med. 
 
Här brukar jag vila ut efter att jag till sist lyckats irra tillbaka till stugan (och till maken) (i panamahatt) (han alltså, inte jag). 
#1 - A ROOM OF MY OWN

jag blir så glad. att det finns flera som inte hittar så bra. jag kan väderstrecken, men jag vet inte var de är. om inte solen gassar och jag ser min skugga på marken, förstås. men det riktigt konstiga är att jag en gång för flera år sedan framgångsrikt var kartläsare när vi trasslade oss igenom Ruhrområdet i Tyskland! mina barn säger hela tiden förfärat " men mamma! du menar inte att du inte vet var du är? seriöst?" förstår inte vad de menar

Svar: Hehe! Imponerande ändå, kartläsarkarriären menar jag. Jag brukar bara räcka över kartan till min man och äta glass medan han tyder den.
Maximalisten

#2 - Bella

Hahaha åh vad jag känner igen mig! Vet inte hur många gånger som jag har ringt till David i panik och varit vilse ;D och google maps som ska vara så himla bra enligt David funkar inte bra för mig haha. Om igen ska jag be David läsa ditt inlägg och visa på att det finns fler "jobbiga fruar" att jag inte är den enda som använder sin man som kartbok haha :D

Svar: Definitivt inte den enda! Glad att jag är i så gott sällskap! :-D
Maximalisten

#3 - http://siliiins.blogg.se

Mysigt det såg ut !! :)

Svar: Tack! Sommarstugemys. :-)
Maximalisten

#4 - Mösstanten

Vi är helt enkelt olika skapta. Det finns de som inte fattar det. Till en viss gräns kan man nog öva sig och lära sig men inte hur långt som helst. Själv har jag nog ett hyfsat navigationssinne, men när jag kommer upp från en tunnelbanestation kan jag ofta börja gå åt fel håll. GPS är bra.

Svar: Så sant som det är sagt.
Maximalisten