Maximalisten

Högt och lågt
 Maken gillar att hålla handen. Det tycker jag också är så mysigt. Vi är lika på det sättet, gillar att ha lite fysisk kontakt mest hela tiden. På andra sätt är vi inte fullt så lika. I Slovenien trodde till exempel den obotlige optimisten att jag skulle kunna följa med honom upp på ett berg, in i en grotta där man går omkring på små trånga klipphyllor belägna högt över underjordiska vattendrag och då och då vandrar över någon bro med låga räcken si så där femtio meter upp i luften. 
 
"Du kan bara hålla mig i handen och så blundar du när du går över broarna!" sade maken peppande innan vi påbörjade tågresan som tog oss till Park Skocjanske jame. Faktum är att han var så smittande positiv att jag på något underligt vis förleddes att tro att jag skulle kunna göra precis så. Gå omkring i ett jättelikt grottsystem med enorma höjdskillnader samtidigt som jag höll maken i handen och blundade. 
 
Så här efteråt och när jag ser det i text så var det förstås rent och skärt vansinne att tro så. Galenskap! Men då, ja då var det bra kärt och gulligt i tåget där vi satt maken och jag och höll varandras händer, utdelade små pussar och planerade för äventyret som låg en hög slingrig stigning ovanför oss. 
 
Det var när vi kom fram till biljettkassan som idyllen blev lite fransig i kanterna. Minst sagt! Då sade nämligen maken förbindligt leende följande till kvinnan i luckan:
 
"So my wife is a tad afraid of heights, but I mean - she can just walk with her eyes closed, holding my hand and take the alternative route past the bridges, right?"
 
Kvinnan himlade med ögonen. Det finns ingen alternativ väg, sade hon sedan. Totalt och överraskande immun mot min mans charm. Om din fru är lite lite höjdrädd, bara lite alltså, så kommer det här att skrämma skiten ur henne, fortsatte hon sedan. Varpå frun - som alltså är jag - svajade av och an i skorna av skräck. Kvinnan lutade sig fram mot mig, gav mig en broschyr och pekade:
 
"There is a museum over there, watch the movie about the caves!"
 
Maken löste sin biljett och ägnade sedan en solid timme att gräma sig över att han haft fel ingång i samtalet. Han borde inte sagt något alls utan bara låtit saken lösa sig på det sätt han redan planerat för, menade han och bankade broschyren mot pannan. I det att han gjorde det råkade jag få syn på en bild. 
 
Hehe. 
 
Ja, ni ser ju! 
Nog för att makens hand är härlig att hålla, men blotta åsynen av den där bilden får mig att utan vidare att förstå att det inte hade slutat bra för vare sig mig eller för maken om jag också löst en biljett till den guidade turen. Troligt utfall är att jag av ren panik slitit av honom armen och - inte vet jag - men svimmat av hyperventilering? Fått hjärtproblem? Singlat ner i avgrunden som ett trött höstlöv när svindeln kopplat ett fast grepp om både förstånd och inneröra? 
 
Jag tror allt det där. 
 
Hit upp tog jag mig dock så att jag kunde ta lite bilder av utsikten. Och det gjorde jag utan makens stöd, hand, pepp och övrig kärlek. Men lätt var det inte!