Maximalisten

Historien om hunden
Jag är ju som jag redan berättat en ivrig sakletare. Jag är smått beroende av att söka av onlineauktionerna, jag går gärna på loppis och har därtill gjort många glädjande Blocketfynd i mina dagar. Jag har koll! Trodde jag. Men så visade det sig en dag när jag av annan anledning besökte Karlstad Hammarö Auktionsverk att jag inte hade det. För där stod nämligen en hund och den var alls inte nyinkommen och därmed möjlig att bjuda på. Tvärtom hade den redan legat ute till försäljning och någon annan hade lagt rabarber på den. Mig ovetande! Det gjorde ont när jag fick höra det, ty den där hunden ville jag verkligen ha! 
 
Där satt den och såg förnärmat på mig. Med all rätt, tänkte jag. Den kände väl förmodligen som jag gjorde - att det var hos mig den hörde hemma. Inget kunde dock göras åt saken, klubbat är klubbat och jag vandrade därför vidare i livet trots att hunden fattades mig. 
 
Nästa gång jag kom in på KHAV stod den kvar. Snett nedanför det vänstra fönstret på övervåningen bakom en illa behandlad piedestal, alldeles bredvid en vederstygglig gris i rostigt järn och på andra sidan av den en flagande elakt leende clown stod den och nu var uttrycket i dess ansikte direkt anklagande. Jag led med hunden. Få saker är så förtärande tråkigt som att hamna i dåligt sällskap. Jag smekte den medlidsamt över halsen men ryggade strax tillbaka av blixtarna av sårad stolthet som dess lite sneglande ögon sköt ut. 
 
Månaderna gick, och jag gjorde flera besök på auktionsverket. Grisen och clownen ersattes av en gigantisk japansk urna och ett ytterfoder i majolika. Piedestalen låg kvar, bruten i höjd med dess smäckra midja. Och hunden, ja hunden stod kvar. 
 
Den såg ut att sträcka på sig när jag kom. Blev lite längre, lite ädlare, något mer högfärdig och jag lite böjdare, lite sorgsnare, något lite mer skamfylld. 
 
Så en dag blev jag tillfrågad om jag ville följa med på en tur till Hammarö och ta mig en titt på KHAV. Jag tackade genast ja ehuru sällskapet är ett jag traktar efter och för att jag, som sagt, ändå alltid åker dit. 
 
Just den här gången i just det här sällskapet slumpade det sig så att också Emmelie funnit hunden begärlig varpå vi cirklade runt den som två duellanter. Emmelie, betydligt smartare och uppenbarligen mer strategiskt lagd än jag själv överraskade med att ställa auktionisten en fråga:
 
"Kommer hunden läggas ut till försäljning igen? Den har stått här en fasligt lång tid. Grisen har hämtats och clownen likaså, det är bara piedestalen i stycken och bitar samt hunden som inte lämnat stället ännu. Hur kommer det sig?"
 
Och mycket riktigt - en galenpanna hade ropat in hunden och antingen ångrat sig eller spenderat pengarna på något annat. 
 
En spänd stämning infann sig. Jag bröt den genom att genast göra klart att jag skulle köpa den. "Den köper jag" utropade jag med pondus och självklar auktoritet i rösten. "Hunden är min och har egentligen alltid varit!" skrikskrattade jag sedan på ett - hoppades jag - skräckinjagande sätt. 
 
Emmelie protesterade inte, men lämnade mig trots det i ovisshet. Kanske var hon av sorten som inte tillkännager sina planer lika högljutt som jag gör. Sneaky. Kanske. 
 
Jag lade omedelbart till hunden i minneslistan, lade in ett högt maxbud och inledde en nervös väntan. En väntan under vilken jag kontinuerligt uppdaterade inte bara sajten utan också maken om hur jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Den annars så godmodige maken höll sig för pannan när han först hörde talas om en hund TILL! Inte heller när han fick klart för sig att den hade mycket attityd och var av keramik väcktes någon längtan hos honom att äga den. När han sedan informerades om mitt maxbud var det nära att säkringarna gick. Men många år tillsammans med mig har sannerligen härdat honom, han hämtade sig snabbt men bad att få sin reservation förd till protokollet under det att han muttrade att det väl inte var alldeles nödvändigt med en keramikhund heller. 
 
I detta hade han naturligtvis fel. Se själva!
 
Attityd! 
KLART maken hade fel! Och Emmelie, av mig starkt misstänkt för konkurrerande syften, lät generöst bli att bjuda på honom. Hunden, inte maken (som hon i och för sig inte heller bjöd på).
 
Nu återstår bara att klura ut vad han heter. Hunden, inte maken. 
 
 
 
#1 - Wenche

Algot - hunden alltså inte maken🙂

Svar: Taget! Mycket bra namn. 😍
Maximalisten

#2 - Mösstanten

Det syns alldeles tydligt att hunden hör hemma hos dig. Det ser ut som om du stylat omkring den men jag tror att detta är din sanna miljö och där passar den så bra.

Svar: Ja, han gled liksom rakt in! Gillar honom mycket!
Maximalisten