Maximalisten

Bortglömd
(null)



Vi skulle gå och handla mat häromdagen maken och jag, och för att göra en kort historia lång så kommer här berättelsen om vad som utspelade sig, nämligen följande:
 
Efter att vi promenerat omkring med hundarna i någon timmes tid styrde vi mot den lilla lokala matbutik som finns i kvarteret bredvid vårt. På vägen dit börjar plötsligt vår ena hund uppföra sig besynnerligt. Hon tycks vilja gå bakåt i stället för framåt. I stället för att bry mig om att se efter vad hon faktiskt tittar på försöker jag muta henne med godis. Hon avböjer och jag förstår till sist varför. Hon hade spanat in min yngsta dotter och dotterns sambo som alltså kom gående efter oss där på trottoaren. Efter sedvanliga hälsningsritualer där hundarna alltid får mycket mer kärlek än vad jag får visade det sig att vi skulle till samma ställe. Dottern för att arbeta och hennes sambo för att handla ingredienser till middagen. 
 
Vi slog så följe den bit som var kvar. Väl framme gick dottern, hennes sambo och min make in i affären. Själv slog jag mig tillsammans med hundarna ner på den bänk som är placerad alldeles till vänster om ingången. Man ser den mycket tydligt genom det stora fönstret bakom kassan, den är dessutom den enda bänk som finns där plus att vi suttit på den många gånger när någon av oss varit inne i affären och handlat. Vi har också sett andra sitta på den, pratat med folk som suttit på den, tittat på djur som använt den, konstaterat att den sitter fast med en kedja och så vidare. Det är helt enkelt en mycket, för oss, känd bänk.
 
Där satt vi alltså, jag och hundarna. Min granne och hennes bonusdotter kom förbi. Vi pratade en stund och de gosade med hundarna för att sedan försvinna vidare mot stan och helgärenden. Jag pratade en stund med mannen från Rumänien som har sin plats strax utanför butiken (till höger om ingången), därefter satt vi bara och väntade. Och som det dröjde. Tog väldigt lång tid, tyckte jag. Men jag har ju haft tonårsdöttrar så mitt tålamod när det gäller att vänta är förstås omänskligt långt varför jag bara satt stilla ytterligare ett tag. Och ett tag till. Och ett tag till. Det är ingen stor butik så lite märkligt var det ju, men jag vet också att maken kan ha svårt att hitta vad han ska ha. Han brukar då behöva städsla en personlig guide som leder omkring honom bland varorna. Så då tänkte jag att den guidade turen kanske var fullbelagd och att han därför var lika väntande han som jag, fast han på en ny guidad tur. Så jag väntade ett tag till. Och ett tag till. 
 
Dottern kom ut.
 
"Varför sitter du här?" 
"Jag väntar på mannen i mitt liv, han är ju med mannen i ditt liv och handlar. Vad trodde du att jag gjorde?"
"Men mamma, de har ju gått för länge sedan!"
"Va?"
"Ja, de är inte kvar. Min kollega berättade att du satt kvar här utanför och han undrade varför."
"Ja, det gör jag också nu. Men menar du att de har gått? Alltså gått härifrån? Vad betyder det? Glömde de bort att jag och hundarna alls var med?"
"Jag vet inte, men du kan ju inte sitta här mamma!"
"Nej, det förstås. Jag kan ju inte sitta här."
 
Så jag tog mina hundar och gick hemåt, plockade upp telefonen och ringde den där mannen i mitt liv. 
 
"Var är du?"
"Vad då, var är jag. Hemma förstås."
"Märkte du inte att jag inte var med?"
"Jo, så klart. Men jag trodde du hade gått hem."
"Märkte du inte att jag och våra två hundar satt precis utanför butiken på den enda bänken som finns inom räck- och synhåll...?"
"Va? Nej. Var är den?"
"Till höger när du kommer ut? Den fastkedjade?"
"Nej, den såg jag aldrig. Tänkte inte på den heller. Och frysvarorna måste ju plockas upp!"
"Du skulle köpa chips..."
"Vi ses hemma då, puss puss!"
 
Och så där gick det alltså till när jag satt bortglömd utanför en affär. Hoppas verkligen att den rumänske mannen inte trodde att jag höll på att försöka kapa åt mig hans donatorer.