Maximalisten

Billgrens och hemma hos (mig)
(null)



Läste en kritisk recension av serien "Äkta Billgrens". I den anklagades familjen för att vara självgod.
 
Själv älskade jag serien och njöt av att se och höra särskilt min favoritkonstnär Ernst Billgren. Jag upplevde ingen av dem som varande självgod. Framgångsrika, hårt arbetande, rika, opretentiösa, lätt excentriska och NÖJDA däremot. Och det är väl bra? Är det inte fint att människor är nöjda. Hade inte fröken (fru? Inte vet jag) recensent blivit ännu mer frustrerad och provocerad om de - framgångsrika, rika som de är - varit MISSNÖJDA? Hade det inte väckt uppseende och ont blod? Tänk om de suttit där och utgjutit sig om, rentav klagat, på det liv de lever? DET hade garanterat stuckit i alla recesenters ögon. 
 
Jag hoppas innerligt på en säsong 2. 
 
En helt annan sak - hemma hos hos ingen mindre än mig. Jag minns att det efterfrågades av en (1) bloggläsare en gång vilket jag lovade att genomföra men aldrig sedan gjorde. Hur som helst så har nu den första av tre tidningar varit här och fotograferat samt intervjuat moi om vår bostad, stil och liv. Det var kul! Lite konstigt också förstås men mest roligt. Jag gillar att vara representant för stilen "Allt jag gillar passar ihop!" vilken jag för min del tycker är en ruskigt rolig stil och därtill den enda jag mäktar med att skapa, hålla mig till och älska. 
 
Det lustiga är att jag tidigare tackat nej när jag fått förfrågan från någon interiörtidning och det har jag gjort uteslutande för att jag trott att maken inte skulle vilja ha vårt hem utställt i en tidning. Jag har hela tiden trott att han är för privat för att känna sig bekväm med något sådant. 
 
Hela den teorin grundar sig i sin tur på att han när vi bodde i hus inte ville hänga ut tvätt på tork i trädgården vilket jag för min del fann otroligt besynnerligt. Tvätten är ju ren när man hänger upp den där? Möjligheten att hänga tvätt utomhus tycker jag för min del är en särdeles attraktiv tanke och snudd på hela meningen med att ens bo i hus. Allt annat med hus är mest jobbigt, men just det tycker jag är oerhört praktiskt. Men icke min make. Han satte ner hälarna på ett sätt som var omöjligt att få bukt med. Visserligen bodde vi väldigt nära hans arbetsplats och visserligen promenerade säkert flera av hans kollegor då och då förbi vårt hus, men ändå - alla vet ju ungefär hur det där med kläder funkar. Man har dem, en del närmast kroppen, annat lite länge från lekamen i lite olika lager och modeller, sedan tar man av dem, tvättar dem och låter dem torka. Inget konstigt med det som jag ser det. Men tork av tvätt i trädgården blev det aldrig. 
 
Hemma hos däremot - ja, av det blir det tydligen mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.