Maximalisten

Några innersta tankar
(null)


Gick till frisören i lördags. Då hade det varit dags väldigt länge. Det är alltid skönt att gå och få håret ordnat och den här gången var minsann inget undantag. Snyggt blev det också och jag kände mig otroligt nöjd efteråt. Ändå önskar jag på något sätt att jag slapp. Eftersom jag inser att det låter konstigt kommer nu en omständlig förklaring. 
 
Jag känner allt oftare en mycket stor längtan efter att bara få vara fet och excentrisk. Jag vill röka cigariller, läsa böcker, låta redan envisa skäggstrån växa ut och ge vart och ett av dem ett eget namn. Jag vill hålla salong för intellektuella och själv gå och lägga mig med sovrumsdörren på glänt medan de diskuterar. Jag vill låta håret bli hur långt eller kort det vill och jag vill aldrig göra en enda slinga till, jag vill låta ögonbrynen växa ihop - kanske till och med med skäggstråna - och jag vill gå extremt långsamma promenader och det bara på dagar när temperaturen är exakt den rätta. Jag vill bara klä mig i begagnat men inte välja ut kläderna själv. Jag vill därtill inreda lägenheten som om jag vore en samlare av närmast sjukliga mått mätt. Det sistnämnda är jag förresten redan på god väg med. 
 
Så, vad hindrar mig då? En hel del skulle jag säga. Jag har ju till exempel världens snyggaste man.
 
Maken har inte vare sig åldrats eller gått upp i vikt under de tretton år vi hängt ihop. Han är sig på pricken lik och kommer väl så att förbli misstänker jag, ända fram tills han viker in årorna. Han kan dessutom fortfarande stå på ett ben hur länge som helst, springa, klättra på stege, cykla snabbt och utan hjälm. Han kan sitta på huk och resa sig utan att hålla i sig och utan att behöva kalla in brandkåren. Således ett kraftpaket som jag tycker förtjänar något bättre än passiv cigarillrökning. 
 
Och barnen förstås. Ja, inte de vuxna - de klarar sig garanterat även om jag skulle bete mig som i spalten här ovan. Men deras barn menar jag. Ingen av dem har något barn ännu vilket förstås innebär att saker och ting kan komma att bli som i beskrivningen även om jag håller aldrig så mycket stånd eftersom jag i sämsta fall hinner bli så gammal att jag inte längre har något val. I bästa fall däremot, så kommer det väl inom en rimlig framtid några härliga småungar och lyser upp livet med oändligt många frågor och tankar, händer som vill känna, kleta, utforska, huvuden som vill förstå, armar som vill kramas och ben som vill springa. Då duger det verkligen inte med en excentriker som endast stillastittande önskar iaktta omvärlden. 
 
Sist och minst (men bara till storleken) -  hundarna förstås! Älsklingarna som verkligen uppskattar långa promenader och vild lek. För de måste jag förstås hålla mig i i alla fall rörlig form, och även om de förmodligen inte bryr sig om vilken frisyr jag har får den värsta excentriciteten hållas stången ännu en tid. Men den finns där redo att blomma.