Maximalisten

Virtuell verklighet
(null)
 
 
 
Vi firade armenisk julafton häromsistens. Mycket trevligt och väldigt god mat. Efteråt skulle jag få tillfälle att prova på något som jag absolut gärna ville testa. VR. Jag fick på mig ett headset och kikade förväntansfullt och för första gången in i en alternativ verklighet. 
 
Till saken hör att jag faktiskt länge, redan som barn, önskat mig något i den stilen. Jag är ingen äventyrlig person och har alltid tyckt att det vore toppen om det fanns något helt säkert sätt att få uppleva vissa - av de mer skrämmande - saker man kan ta sig för i livet. Typ klättra i berg, surfa, skjuta på något, flyga och så vidare. Farligheter! Gå på glasbroar kanske. Sådant. Jag har tänkt på det så länge att det egentligen är märkligt att jag inte står som upphovskvinna till hela det här virtuella smörgåsbordet. 
 
I alla fall fick jag nu äntligen tillfälle att prova. Jag stod där i köket med headsetet på mig redo att ta mig an vilket superhjälteuppdrag som helst! Jag klev in i en hiss, tryckte på en knapp och påbörjade en snabb och smidig färd uppåt. Jag var vid gott mod och EXTREMT imponerad av hur verkligt allt såg ut. Snudd på verkligare än verkligheten. Det plingade till i hissen och jag steg av på ett våningsplan som var mycket tjusigt inrett och där gick jag runt och njöt som vilken avatar värd namnet som helst skulle göra. 
 
Ett uppdrag, eller tillfälle för den som så vill, väntade på varje våningsplan och jag valde genast ett av dem. Fylld av tillförsikt och gnista tryckte jag på en knapp och var därefter ivrig att möta vad det nu var som väntade. Ungefär här i berättelsen vill jag gärna påminna om att jag de facto stod på ett slätt köksgolv hemma hos trevliga människor som delat med sig av sitt armeniska julfirande och gett mig mat. Slätt golv, trevliga människor, trygg miljö. 
 
Men inte fan hjälpte det. Den här hjärnan tar tydligen inget som helst intryck av vad som för andra är så självklart, inte heller lyssnar den till någon som helst logik. Den saknar uppenbarligen förstånd men tyvärr inte balansstörning. Jag KUNDE INTE gå ut på plankan som ledde rakt ut i intet vid sidan av den skyskrapa jag virtuellt befann mig i. Gick icke. Den goda maten hotade att komma upp och skräcken var lika stor som vid varje annat höghöjdsförsök som gjorts från min sida. Plötsligt var det som bortblåst det där med att jag faktiskt fortfarande stod i någons kök, i stället svajade tillvaron i något som närmast kan beskrivas som en mental tsunami. Långt borta, 70 våningar ner och genom galopperande hjärtfrekvens och tinnitus, tyckte jag att jag hörde maken fnissa innan jag kastade av mig headsetet och åter höll mig i väggarna i den helt vanliga verkligheten. 
 
Karusellen stannade och nederlaget var ett faktum. Värdparet erbjöd mig en flygning tlll den internationella rymdstationen i stället, kanske vore det lättare för mig? Jag svarade att jag inte trodde det och med hakan släpande i golvet fick jag återigen se mig besegrad av mitt eget inneröra och därmed tillbaka bland fegisarna. 
 
Hoppas verkligen att någon kommer på en lösning på det här problemet för jag skulle faktiskt vilja göra något lite mer spännande än att gå med i en sluten grupp på Facebook om virkning