Maximalisten

Dam eller tant
När jag var liten var jag våldsamt imponerad och fascinerad av damer. Det var en speciell sorts damer som jag fann tilltalande. De hade alla det gemensamt att de föreföll vara skira och graciösa, nästan lite bräckliga. De eteriska, lätt fragila var de damer jag tyckte var av störst värde och de jag mest ville likna. 
 
Jag har absolut ingen aning om varför det var så, men jag tror att det möjligen rörde sig om luktsaltet. Jag tyckte att det var oerhört spännande och romantiskt kittlande varje gång en dam utsattes för en sinnesrörelse, tog sig för pannan och långsamt segnade ner mot golvet för att genast tas emot av en mustaschprydd man i rundkullig hatt som omedelbart visste på råd och ömsint räckte henne luktsaltet. 
 
Det kan också ha varit för att jag lärde mig läsa väldigt tidigt och dessutom var lite sjuklig och därmed hade väldigt mycket tid för att läsa. Det kan även ha varit för att jag älskade svartvita spelfilmer med män i överrockar och fickur som "hanterade" svimningsbenägna damer de regelbundet träffade i budoirer innan de försvann bort i ett ständigt dimmigt London eller New York medan damen låg framstupa över make up-bordet och grät vackert av saknad. 
 
Så småningom blev min relation till "damen" något mer komplicerad och jag började i stället snegla åt den käcka unga kvinnan. Hon verkade rolig, tyckte jag. Dansade jättebra, red häst som vilken kofösare som helst - ibland bättre - bet inte av supen, skrattade högt och verkade betydligt mer robust än damen. Hållbar. 
 
Efter det pendlade jag nog fram och tillbaka mellan käcka unga kvinnan och damen. Damen behöll sin dragningskraft länge, minns jag. Det vackra, beslöjade, sorgtyngda, finlemmade. Det var oemotståndligt vackert. Hon var lockande. Damen. Det var fläckfritt och utan veck, det damiga. Oanvänt på något sätt samtidigt som man förstod att hon tvingats bära och bar bördor som var otänkliga. Ja, det var något mycket attraktivt över det där. Ouppnåeligt attraktivt. Jag saknade nämligen helt förutsättningar för att bli en dam. Finns inget finlemmat bräckligt över mig. Jag svimmar aldrig av sinnesrörelse. Inte orkar jag hålla mig fläck- och veckfri heller. 
 
Det visade sig i förlängningen att jag var en tant. Och jag gillar att vara det. Dessutom har tanten varit med i lika många filmer som damen, den unga käcka kvinnan och, längre fram i filmhistorien, den barbröstade aktivisten och alla de andra stereotyperna. Tanten är rejäl och osentimental. Hon är ofta rationell och vet en hel massa. Hon står stadigt, intresserar sig för mycket och uträttar ännu mer. Det är inte tanten som ställer till oreda i världen, men det är ofta tanten som styr upp. 
 
En kollega i bloggbranschen (Mösstanten www.mosstanten.se ) skrev ett bra inlägg om tanten här om dagen. Jag håller verkligen med henne när hon säger att vi bör återupprätta tanten. 
 
Defintivt tant. Definitivt nöjd med att vara det.
 
 
I går
Gårdagens största, och tyvärr alltför sällan förekommande, händelse var att jag klippte mig och färgade håret ljusare. Jag tror att jag redan har skrivit om det tveeggade svärd som frisörbesök är för mig. Jag sköter mig dåligt på den fronten. Det handlar oftare om att släcka bränder än om någon sorts rimlig framförhållning när det kommer till att se vettig ut för min del. Det har å andra sidan lett till genom åren väldigt intressanta frisyrer som jag inte klätt i, inte varit kapabel att stajla och heller inte - i de flesta fall - haft nog med hår för. 
 
Ta till exempel lugg. Det är många som gett mig en sådan som hårt fastsprayad sedan varat i ja ... flera timmar. Efter det har den inte visat sig på något uppmuntrande och fördelaktigt sätt igen eftersom hårkvaliteten inte tillåtit det. Dagen därpå och alla dagar fram till nästa klippning (vilket i mitt fall alltså är många) har den i stället larvat omkring med utgångspunkt i en av två besvärliga virvlar, stått upp när den borde ha legat ner och varit på tok för tunn för att ge någon som helst trovärdighet åt lugg som begrepp och fenomen. 
 
Jag klipper mig gärna i främmande länder också. Av hårpaniska skäl. Kanske befinner jag mig i ett sällskap där mitt ständigt slitna fjuniga clownhår inte riktigt passar sig och vips har jag satt mig i en frisörstol i ett land vars språk jag inte talar och heller inte förstår. I Italien sa jag "Longi si, korti no" och kompletterade med förklarande gester. I italien kom jag ut med en mycket kort champinjonfrisyr som hade fönats upp på det mest smärtsamma sätt man kan tänka sig. Måste ha varit något fel på gesterna. 
 
Nu ser jag i alla fall ut så här:
Skickade bilden till maken som har lagt ett imponerande avstånd mellan oss genom att åka till Uganda men han kunde dessvärre inte se den. Då utspann sig följande sms-växling:
 
Jag: Jaja, det är inte som om du inte sett det förut.
Maken: Hm, men ändå, försök att inte växa ut det till jag har kommit hem!
 
Rimlig önskan får jag väl ändå tycka. Och med mitt hårs obefintliga växthastighet ett helt klart uppnåeligt mål. 
Spektakulära räddningar
Ofta handlar spektakulära räddningar om enastående idrottsprestationer där en målvakt plötsligt förvandlats till Elastaflickans motsvarighet och töjt ut kroppen på ett imponerande sätt som förlängt fingrarna med någon halvmeter. 
 
Det kan också handla om helt fantastiska räddningsinsatser där två vanliga medelålders småbarnspappor är ute på en fisketur och hittar en val i en insjö. Ingen vet hur den har kommit dit men småbarnspapporna och miljonpubliken som ser detta sändas live på en hastigt startad youtube-kanal förstår utan vidare att tiden håller på att rinna ut. Valen måste tillbaka till havet innan det är för sent. Småbarnspapporna provar lite olika tillvägagångssätt. De försöker få sina skjortor under valens mage för att på det sättet kunna bära hen till havet, men får ge upp det försöket. De bestämmer sig i stället för att fälla några träd, använda skjortorna för att knyta ihop dem till en landgående flotte för att dra valen till sitt rätta habitat. Snabbt sågar småbarnspapporna ner ett träd som råkar vara av sorten Redwood och därför 112 meter högt. Behövs alltså bara ett och det är tur det eftersom allt småbarnspapporna har att såga med är varsin ölöppnare. 
 
Utan att gå in på några detaljer så återbördas valen efter en kämpig halvtimme till havet där den kelar lite med småbarnspapporna som tack för hjälpen innan den vänder dem stjärtfenan och ger sig av mot solnedgången. 
 
Så kan en spektakulär räddning gå till. 
 
En annan spektakulär räddning kan vara den här:
 
Ja, vi är väl alla högst medvetna om alkoholens skadliga inverkan på oss människor. Vad som kanske delvis är okänt, i alla fall för en del, är att den också har en direkt förstörande effekt på exempelvis ett vackert bord i hallen. 
 
Utan att peka ut någon familjemedlem som skyldig kan jag berätta att det inte var jag och heller inte mitt umgänge som orsakade förödelsen. Den icke utpekade familjemedlemmen hade emellertid gjort vad hen kunde för att skydda inventarierna och sagda bord hade därför en duk över sig. Det i sin tur ledde olyckligtvis fram till att när så en drink av någon sort av misstag spilldes så upptäcktes det inte förrän senare. Mycket senare. Och då såg bordet alltså ut så här. Det hade blivit lite mindre snyggt. 
 
Vad fanns att göra åt saken? Jag lutade åt: inget. Eller: inlämning till möbelrenovering och ja, det senare får väl anses vara det förnuftigaste alternativet. Dock är det lite av en operation, bordet är minst sagt tungt och numera saknar hushållet dragkrok på bil. Kändes som lite av en kraftansträngning faktiskt. Därtill stundade flera andra evenemang där det fanns anledning att misstänka att ytterligare negativ påverkan av bord kunde komma ifråga. 
 
Så började en vag men ändock tanke makligt röra sig mellan synapserna. Först var det bara ett mummel. "Farmor, farmor ... hm. Vad sa farmor om bord? Sa hon något om bord? Eller var det om fläckar? Kanske rörde det sig om en patiens? Nej, det var något om fläckar och lungcancer. Inte lungcancer. Cigaretter var det ju! Nej, inte det heller. Aska? Var det aska?"
 
Och det var det. Jag mindes att min förträffliga och helt vansinnigt snälla och mysiga farmor en gång berättat för mig att man alltid ska se till att ha lite cigarettaska sparad eftersom den är så användbar. Och nu kom jag också på ett av de användningsområden hon talat om. Borttagning av fläckar på möbler!
 
Sagt och gjort. Jag gav mig av i riktning mot de rökare jag känner och tiggde aska. Några dagar senare hade de producerat vad jag behövde och jag kunde skrida till verket. 
 
En spektakulär räddning. Inte lika mirakulös som småbarnspappornas räddning av valen, men man måste ju inte jämföra om man inte vill. 
 
Tack farmor (och rökarna).