Maximalisten

Ett morbitt infall
(null)
 
 
 
Det är lätt att tänka sig in i skräckscenariot dödligt virus med extremt hög smittsamhet sprider sig över världen. Inte minst med tanke på den oroande utvecklingen av Covid-19. Så det gjorde jag, tänkte mig in i skräckscenariot och medan jag satt där och gjorde det och medan kalla kårar löpte upp och ner över min ryggrad så kom jag plötsligt att tänka på en ännu värre sak än döden, nämligen om man skulle råka överleva tillsammans med FEL människor. 
 
DET måste ju helt enkelt vara värre?
 
Farsoten drar fram världen över, folk dör överallt. Alla man älskar stryker med och man inväntar under enorm depression, uppgivenhet, rädsla och sorg sin egen hädangång. Inget händer emellertid. Man bara lever på, kanske är man rentav immun. För feg för att själv avsluta sin existens trots att man under långa stunder sitter med ett gevär man hittat i vapenbutiken på gatan där man bor men som man dittills aldrig någonsin satt sin fot i tryckt mot pannan finner man sig funderande över sin situation. Då slår det en också att man - JAG - inte duger till att skjuta mig ens om jag så skulle vilja. Jag har ingen aning om hur man avfyrar ett vapen. Och tja, inte så mycket annat heller. Överlevnadstalang = noll. 
 
Det sjunker in. 
Lever. Men har ingen som helst vetskap om hur jag nu ska bete mig. 
Det fördystrar minsann en redan jävlig sits. 
 
Kisande mot andra sidan kanalen sju dagar senare när jag tänkt mig en provianteringsrunda upptäcker jag så en grupp människor. Grupp och grupp, tre stycken står där. Två kvinnor och en kort man. De har av oklar anledning en stör med sig och i toppen av stören har de hängt en hemgjord flagga. 
 
Märkligt. 
 
Varför hemgjord? Ännu så länge finns allt man kan önska sig kvar i affärerna och flaggor har vad jag vet inget utgångsdatum. Gåendes över bron, putsandes glasögonen för att sedan sätta dem på mig igen ser jag vad det står på flaggan "Lag Väst". Lag? 
 
Jag höjer handen och vinkar men förstås genast att jag som kommer från öster inte är välkommen. Faktum är att de, när jag synar situationen närmre, förefaller ha skaffat sig en god vapenteknik och en rejäl arsenal. Jag gör en sak jag åtminstone kan - vänder om och går hem.
 
Under dagarna som följer upprepas ungefär samma sak några gånger till tills dess att jag, mot min vilja, rekryteras som kokerska åt ett banditband från Herrhagen. Under sektliknande former har de formerat sig och planerar nu ett världsövertagande. När jag med vad jag hoppas är en lättsam ton påminner dem om att det förmodligen inte är så många kvar att basa över blir jag överöst med okvädningsord och förvisad till mitt rum utan någon ranson av den kvällsmat jag lagat. 
 
Så där håller det på. 
 
En del blir ondskefulla under kriser.
Och människor som vill ha och har tillgång till hela världen, som annars reser, äter och njuter i andra länder än det de föddes i sitter nu i alla möjliga sammanhang och kastar skit på helt vanliga människor i Kina för att de lyder under en regim svår att påverka. De borde veta bättre än att äta ditten och datten, säger de. De borde veta bättre än att resa, säger de som själva gör det. De ska det och det och inte det. FY och SKÄMS och SKIT! säger de... som ännu så länge inte själva drabbats och som heller inte vill ta in och acceptera att med det ena följer ibland det andra. 
 
Så grymt är det. 
Nej, bevare mig väl för att råka överleva i fel sällskap.