Maximalisten

Agnes
"Jag är färdig nu, jag vill inte mer. Jag har haft det bra, men nu känner jag mig färdig."
 
Så sade min farfar när jag besökte honom en gång. Han dog kort senare, han var då 93 år. Jag önskar så att vi alla fått känna det så. Tänk om vi alla kunde få leva tills vi känner oss färdiga. Men lika sinnrika och intrikata som kroppens alla funktioner är, lika många konstruktionsfel innehåller också hantverket. Det finns så väldigt många sjukdomar att det egentligen är märkligt att någon av oss är friska en enda dag under vår levnad. 
 
Är man som jag - inte troende - så har vi bara den här enda omgången på oss också, att leva alltså. I mitt tycke är det därför leva vi måste bli så bra som möjligt på. Och vad det innebär för olika människor är det förstås upp till den det gäller att finna fram till. Livet kan ta slut mitt i steget, slutet kan närma sig långsamt och smärtsamt. Det kan lura på oss utan vi tänkt något särskilt på det och det kan visa sig för oss genom att pannor läggs i bekymrade veck medan prover utvärderas och röntgenplåtar granskas. Hur det än kommer till oss måste vi förhålla oss till det. Både vårt eget slut och andras. 
 
För många år sedan inbillade jag mig att jag skulle kunna skriva ungdomsböcker. Jag ville göra det för att jag tycker om att skriva och för att jag verkligen, verkligen gillar barn och ungdomar. Sagt och gjort. Jag satte i gång och märkte snart att jag behövde lyssna ännu mer på ännu fler ungdomar än jag redan gjort för att på så vis uppdatera mig om saker som vilken musik som gällde, om de lagade mat, vilka ställen de ville åka till, vad de tyckte om skolan, vad Ask.fm som alla pratade om var och väldigt mycket mer som jag också behövde få kunskaper om. Jag surfade nätet, läste på ungdomsforum, lyssnade på populärmusik, satte mig in i diverse subkulturer, problem, modeord och väldigt mycket mer. 
 
Jag läste också massor av bloggar. 
Det finns många ungdomar som skriver bra, och det finns väldigt mycket viktigt de skriver om. En av bloggarna som jag började läsa skrevs av Agnes. 
 
Jag ser ibland på något av alla de underhållningsprogram som visas på tv och i sådana talas det inte sällan om hur en del människor "går genom rutan". Så var det med Agnes. Hon kunde skriva om sitt helt vanliga liv, om en blek onsdag, en kylig tisdag, en stekhet söndag, en utekväll, en dag inne, om jobbet, kompisarna, mat hon ätit eller lagat, en krukväxt eller precis exakt vad som helst - om inget och om allt - och gå genom rutan. 
 
Jag tycker att Agnes var exceptionell, och jag tycker att hon var det på ett sätt som är uppnåeligt för oss alla att vara. Vi kan alla leva medan vi lever, så låt oss. 
 
För Agnes tog livet slut i söndags, efter flera års uthärdande av svår cancersjukdom, oräkneliga ingrepp och behandlingar. Hon skulle ha fyllt 24 på torsdag den här veckan. Agnes fick ett alldeles för kort liv, men trots att tiden var otillräcklig fyllde hon den med så mycket liv. Väldigt mycket liv. 
 
Läs Agnes blogg. Inte för att den är sorglig och för att hon dött, läs den för hennes beundransvärda förmåga att leva. Läs den för att hon verkligen kunde skriva. Läs den för hennes okonstlade sätt att vara sig själv, att släppa in andra i sitt känsloliv i både stort och smått. Läs den för att få en välbehövlig titt på generositet, glittrande ögon, lekfullhet, livslust, livsvilja och ett imponerande mod att dokumentera sådant vi skulle behöva tala med varandra om men sällan gör. 
 
Det blev aldrig några utgivna ungdomsböcker för min del. Men Agnes blogg slutade jag aldrig läsa. Jag saknar henne.
 
Aggeoa - det här är min kram till dig. 
 
I brist på att kunna göra något för Agnes när hon hade det extra svårt mot slutet gjorde jag i stället något som jag vet att hon önskade sig. Jag och min familj köpte överlevnadspaket i UNICEFs gåvoshop. Det får bli mitt återkommande årliga tack till Agnes, för Agnes och i Agnes namn. 
 
http://aggeoa.blogg.se/2019/january/valgorenhet.html#comment
https://unicef.se/gavoshop
 
Tänd ett ljus. Tänd många!
Roligt spel
Jag kommer ihåg för några år sedan, innan jag själv hade Facebook, att vuxna människor spelade någon typ av spel där. Kan ha hetat Hay Day kanske (det gjorde det visst, jag konsulterade google och hen sade att jag hade rätt). Det tyckte jag var ett mycket märkligt spel. Som jag förstod saken då hade man ansvar för att odla, vattna, röja, skörda, sköta djur och odlingsbar jord och möjligen skulle man också sy sina egna kläder och försvara sig mot inkräktare (?). 
 
Ett annat väldigt populärt spel var - och är kanske fortfarande - Sims. "Alla" spelade Sims. Jag provade också. En gång. I grova drag kan man säga att det tycktes gå ut på att bygga ett bra hem, komma ihåg att väcka barn och vuxna så att de kom i tid till skola och arbete, skaffa de vuxna arbete om de inte hade något, sköta barns och vuxnas sociala kontakter, medla i konflikter mellan barnen och mellan vuxna och de vänner man eventuellt lyckats skaffa dem. Man skulle också se till att de vuxna hade ett sexliv, ge dem mat och mellanmål, komma ihåg att beställa tid åt dem hos läkare, frisör. Se till att de servade sin bil och att de över huvud taget köpte en bil (detta var uppenbarligen innan influerarna fanns eller åtminstone innan de plötsligt fick ont i samvetet av att de flugit så mycket) och så vidare. 
 
Det här utspelade sig när barnen var små, jag hade för min del två stycken, och det hade de flesta av mina vänner och bekanta också. När vi sågs pratades det mycket om utmaningen att driva familjeprojekt. Folk uttryckte hur trötta de blev på att se till så att ungarna kom i tid till förskolan, väcka diverse familjemedlemmar, själva gå till jobbet, handla mat, laga mat, sköta trädgården, medla i konflikter, komma ihåg att beställa tid hos läkare och frisör och eventuellt ha ett sexliv. 
 
Ja. Oj, som det klagades. Alla var förstås överens om att det var härligt att ha familj men många suckade också över alla återkommande ansvarsmoment som behövde adresseras, tas omhand, ordnas med, åtgärdas och - vad gällde somligt - elimineras. Många saknade det som numera kallas för "egentid". 
 
Den åtråvärda egentiden drömdes det emellanåt högt kring. 
 
"Tänk den som fick en dag eller en helg för sig själv! Så underbart det skulle vara. Då skulle jag köpa hem färdigmat, ha pyjamas hela dagen och SPELA SIMS (eller Hay Day) DYGNET RUNT!!
 
Hehe. 
Så konstigt att något som i verkligheten betraktades som både tråkigt, stressande och konfliktskapande i en likadan värld (bara jobbigare - i Sims kunde även de vuxna ligga nedkissade på trottoaren, hytta åt en med näven och skrika okvädesord efter en för att de minsann inte fått mat i tid och dessutom blivit av med jobbet) var intet annat än en drömtillvaro. 
 
Begrep aldrig det där. Men man ska väl heller inte förstå allt, antar jag.
 
Hur som helst så gillar jag också en del spel. Jag gillar de här:
 
Wordfeud
Ruzzle
Kryss
 
Det sistnämnda är nytt i min samling men det går i korthet ut på att lägga korsord och göra det bättre än den man spelar mot. Regga sig den som vill. Jag heter "tenaj" där om ni vill spela med mig. 
Lite tveksam kvalitet då och då dock. Jag menar "OLOJAL"? Vilken korsordskonstruktör med någon typ av självrespekt och hantverksskicklighet skulle använda ett felaktigt ord?
KonMari - en industri
Efter väl förrättat värv i tvättstugan i går satte jag mig i soffan med avsikt att glo på ett avsnitt av tv-serien "You". Flera timmar senare satt jag fortfarande i soffan men tittade på något helt annat, nämligen en programserie om städning. 
 
Marie Kondo och jag är väldigt olika. Hon är från Japan och det tyvärr inte jag. Hon är liten och nätt och har en assistent som håller ett paraply över henne när det regnar. Det är inte jag och det har inte jag (även om maken envisas med att försöka (hålla ett paraply över mig när det regnar alltså) vilket aldrig fallit särskilt väl ut. Det fungerar under några sekunder, sedan har han glömt att han måste hålla det på sätt som gör att jag inte får ett öga utstucket eller håret avdraget, så jag ser faktiskt helst att han låter bli).
 
Vidare så presenterar sig Marie Kondo för det hus eller lägenhet hon kommer in i. Det gör inte jag, jag kanske däremot ger det en liten komplimang om jag gillar det. Hon tackar också plagg och övriga persedlar som ska till de sälla klädmarknaderna för återvinning eller destruktion - det brukar jag inte ägna mig åt. Jag rakar bara ner det som ska avyttras i en lämplig påse, låda eller vad det kan tänkas kräva och gör mig av med det. Helt utan att visa det någon särskild tacksamhet trots ibland mycket lång och trogen tjänstgöring. 
 
I Kondos koncept ingår också att i varje sak man/de - hennes kunder - väljer att behålla ska finnas en "glädjegnista", alltså att man känner något speciellt, helst lycka, när man rör vid plagget, kylskåpsmagneten, gardintofsen eller vad det nu kan röra sig om i det individuella fallet. Där känner jag igen mig, om än inte i den närmast religiösa upplevelse som Kondo tycks önska andra och själv uppleva. Men visst, de grejer jag har skänker mig en hel del reservationslös glädje. 
 
Härefter tycker jag att den petita japanskan med det innerliga och stora leendet och de glittriga ögonen och jag uppvisar extremt många likheter. Till exempel gillar vi båda att städa, eller i alla fall att ha det städat. Skulle jag bo ensam hade mitt hem varit pedantskött. Nu ogillar jag stort ensamhet och tar alla dagar i veckan gärna ett hem som fått utstå en del tuff kärlek av andra familjemedlemmar som make, ungar, hundar, lite annat löst folk och extra fän. Roligare så, tycker jag. Men det är klart att jag ibland förtvivlat under årens lopp. Särskilt en del skåp har varit utsatta för återkommande övergrepp. Särskilt tycks det mig, skåpet för ugnsfasta formar och plastbunkar och dylikt. Där kan jag, om jag vill (det vill jag inte) städa ihjäl mig och ändå när jag nästa gång öppnar dörren till det upptäcka att allt är en enda oreda igen. Då är det någon i familjen, kan vara lite olika typer, som "Behövt något", "Trott att det var där!", "Vad då, flyttade bara på sådant som var i vägen?", "Aha, hade du städat?", "Känt att något var olikt sig utan att förstå varför" och så vidare. 
 
Marie Kondo liksom jag gillar extra mycket att städa hos/åt andra. Det har jag tyckt varit kul så länge jag kan minnas. Föräldrarna, mina alltså, drev bland annat städföretag och en del av barndomens bästa stunder var att tillsammans med min pappa städa på diverse ställen. Ibland på spännande ställen som SR och ibland på industristädningar som sannerligen fick en att kavla upp ärmarna och göra skillnad. Mycket roligt alltsammans. Min pappa var förresten pedant på riktigt, men ingen jobbig sådan. Han krävde inte att andra skulle vara som han, men han tyckte nog alltid i alla sammanhang att saker blev bäst utförda om han själv tog hand om dem. 
 
Nåväl. Det var riktigt kul att se en serie om städning. Mindre roligt kanske att se hur illa det faktiskt blir för en del människor. En del av de som var med var kanske mer "samlare" av osund typ än de var slarviga och oorganiserade. 
 
Största haksläpp: kvinnan som hade de största mängder julpynt jag någonsin sett och kvinnan som hade en karusellhäst stående i vardagsrummet och en enormt stor träskulptur föreställande en amerikansk urinvånare nedanför trappan till övervåningen. 
 
Städad kvinna med lagom mycket julpynt och en touch av slängd ungdomsjacka på kanapén. Litet fä sticker fram huvudet. Således precis som vanligt i det maxade hemmet.