Maximalisten

Parkeringslycka
Inte visste jag i morse när jag vaknade att dagen idag skulle innebära den mest perfekta fickparkering jag någonsin åstadkommit i hela mitt körkortsliv. Men så var det. Just idag hände det bara. Jag körde upp jämsides med bilen framför parkeringsluckan, måttade, tog sats och styrde sedan in som hade jag inte ett problem i världen med en dylik prestation. Tyvärr fanns ingen där som tycktes intresserad av att bevittna mästerverksparkeringen av fickparkeringsmästarinnan, men var inte oroliga kära bloggpublik - jag tog bilder! 
Här ser man den briljanta placeringen av fordonet mellan de två andra fordonen utanför bild. Lysande! Det var så skickligt gjort att jag fick torka bort en tår av stolthet som tittade fram i ögonvrån.
Här ser ni så dikt an trottoaren jag ställt mitt fordon. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på bilderna, men det är många! Så fruktansvärt bra parkerat! 
 
Och nu är det fritt fram att hålla med. 
Konsthantverkarna Karlstad
Igår fick jag ett meddelande från den yngsta. SMS:et löd, "Men du mamma, vill du göra mig en jättestor tjänst?" Och det vill man ju om man är jag och det är jag ju så det ville jag varpå jag frågade, "Vad?" och hon svarade, "Kör till Marcus och byt bil med mig, kör sedan hem pappas bil till pappa så jag kan stanna här och äta mat med Marcus och Micke." Sagt och gjort. Jag vek in mig i bilen och slog på motor och blinkers för vidare färd mot Hammarö. Där gav jag den yngsta nycklarna, bytte några ord med pojkarna varav den ena grillade medan den andra mötte sig själv i fotboll, klättrade in i ex-makens gigantiska SUV och försökte förgäves komma på hur man egentligen kör den och framför allt hur man får igång AC:n. Det första klarade jag mot alla egentliga odds men det sistnämnda fick en gammalmodig lösning - jag blev tvungen att köra med sidorutorna nere och därmed en avsevärt förhöjd risk för ansiktsförlamning. 
 
Ligger det förresten någon sanning i det där med det alltid närvarande hotet om ansiktsförlamning så fort man kör med rutorna öppna? Det har jag nämligen hört ända sedan jag var liten. "Sitt INTE i drag! Det är som att be om en halvsidig ansiktförlamning!" 
 
Men varför halvsidig då? undrade jag som som typ 7-åring. Om man har båda rutorna nere samtidigt så borde det väl i alla fall leda till en dubbelsidig förlaming? Hur som helst så fruktade jag det där väldigt mycket och kände direkt av förlamingsfobin även igår trots att jag inte har några vetenskapliga belägg för att propagandan från barndomen är korrekt. Den kan ju lika gärna komma från det där facket av gedigna ärvda andra lögner som att man får kramp om man badar efter maten, att man får mask i magen om man biter på naglarna och att mungiporna spricker om man skriker på sina föräldrar. 
 
Hm. 
 
Hur som helst så körde jag alltså bilen till barnens pappa som i sin tur inte erbjöd mig skjuts hem utan bara vinkade uppmuntrande åt mig när jag vaggade iväg i den tropiska hettan. Vaggade gjorde jag på grund av elakt köttsår som uppenbarat sig under foten. Jag älskar sommar och värme och sommarvärme och allt med sommaren men mina fötter tål den absolut inte. Jag får skavsår och hälsprickor så att det står härliga till, men låt oss för all del inte fördjupa oss i det utan istället försöka komma till saken! Gode värld så långrandig jag är!
 
Jo, jag strosade alltså gatorna fram i makligt tempo tills jag närmade mig den stadsdel som jag själv bor i. Där överraskade jag mig själv genom att gå en annan väg än den jag först tänkt mig och vilken strålande improvisation det visade sig vara! 
 
Se själva!
Åsa Canbäck ställer ut hos Konsthantverkarna Karlstad. Och hur bra gör hon inte det? Jo, det ska jag gärna berätta för er - hon gör det så himla bra att man plötsligt känner att det inte är så noga om man inte äger något särskilt alls utom kanske just den konst man redan har och den konst som Åsa Canbäck gör och som man vill köpa! 
Skulle inte ha något emot att förvandla hela våningen till ett smakfullt stall för dessa underbara springare.
Har Sleipner någonsin varit vackrare? Mer kraftfull? Nej.
Be still my beating heart!
Allt finns hos Konsthantverkarna Karlstad och utställningen där ni kan köpa hästarna på bilderna och många fler varar maj ut. Löp och köp, säger jag. Själv ska jag önska mig en i födelsedagspresent. Jag blir ju 51 i sommar och det tycker jag personligen bör uppmärksammas genom en strid ström av gåvor, allsköns annan uppvaktning samt elaborerade kärleksförklaringar och hyllningar från familj, vänner och i dagspress. 
 
Pingvinen, en kärlekshistoria
Det här är Pingvin. Han är ungefär 16 år gammal. 
 
Under cirka tre års tid låg pingvinen längst ner i en samling gosedjur i min yngsta dotters rum. Där förde han en ostörd tillvaro. Kanske kände han sig också ensam och ouppskattad eftersom ingen fann honom värd att vare sig leka eller gosa med. Han var helt enkelt inte kul och så förblev det fram till april 2005. Då flyttade en mycket liten hund in hos oss, en tredjedels pingvin i storlek. Jag döpte den mycket lilla hunden till Elias och älskade honom från första stund. Han däremot var svårcharmad och inte helt övertygad om att jag var den rätta. Han var inte direkt förtjust i ungarna heller, om sanningen ska fram. Han tycktes mest uthärda oss istället för att villkorslöst älska oss. Sådan var han, Elias, och sådan har han till viss del också förblivit. Vi tror oss nu, många år senare, veta att han älskar oss men så där reservationslöst, innerligt och entusiastiskt blir det nog aldrig. Den kärleken ägnar han bara sin Pingvin. 
 
Han var som sagt väldigt liten, Elias. Och inte var han särskilt modig heller. Det var en försiktig general som föreföll född som gubbe (om uttrycket ursäktas). Han var inte galen som andra valpar. Ingen runttumlande knasboll med massor av spring i fyra ben. Nej, sådan var han icke. Men så en dag, så tog han sig för att göra en liten exkursion. Förbluffande målmedvetet klättrade han inte bara upp på men också ner i mangelkorgen med gosedjur. Han kämpade länge med att dra upp vad han hittat och få bytet med sig över korgkanten. Han lyckades också. Och där och då inleddes vad som skulle visa sig vara ett livslångt och alldeles enastående kärleksfullt förhållande. Elias hjärtade sin Pingvin. Han tog honom med sig - släpade honom med sig - till sin säng, rullade ihop sig tätt intill den dittills så oälskade, suckade nöjt och somnade. 
 
Numera, i en ålder av 13 på det 14:e året är Elias något mer extrovert och sällskaplig än tidigare. Han har utforskat sin polyamorösa sida och har därför två flickvänner, Betty och Bella (och en pojkvän, Zorro), samt en kompis, Lewis, men pingvinen Pingvin är och förblir den stora kärleken. 
Så här ses de ofta tillsammans. Elias har sedan länge vuxit om Pingvin.
Så här ses de ännu oftare. Pingvin underst, fasthållen med ett kärleksfullt grepp.
Och när jag säger att han blivit älskad så menar jag det i ordets mest bokstavliga betydelse. 
En del ställen är lite hårdare älskade än andra.
 
"Men gud, du måste ju tvätta den!" utbrister kanske en del människor förfärat. En helt förståelig åsikt som jag absolut håller med om. Och jag har tvättat den. En gång. För tio år sedan. Elias hämtade sig inte från det slaget på något eller ett par år varför jag inte någonsin ämnar göra om det. Pingvin får vara mustig till slutet. Och tro mig, han är mycket mustigt doftande. 
 
Elias, du är en av mina största kärlekar i livet och jag är så lycklig över att få fortsätta tjäna dig ännu ett tag.