Maximalisten

Första, andra, tredje
Jag minns inte hur gammal jag var men jag var tillräckligt liten för att sitta på min pappas axlar under mitt livs första auktion. I gassande sol och med handen skuggande ögonen satt jag där och insöp atmosfären. Det var en gårdsauktion i södra Norrland. Kvarlåtenskapen efter en avliden storbonde och hans fru skulle auktioneras ut. Varför vet jag inte, för det saknades inte släktingar. Kanske ville de inte ha något, kanske ville någon ha allt. Jag vet inte. 
 
Det rådde en spänd förväntan. Glädje också. Människorna talade upprymt med varandra, pekade, skrattade, viskade. Där fanns jordbruksredskap - av vilka jag bara kände igen några få -, möbler, fordon, manglade broderade dukar, lampor, djur, cyklar, mjölkkrukor, kandelabrar, stängsel, stövlar, kläder, tre Kronblomssoffor, den största spegel jag dittills sett, trädgårdsmöbler, trasmattor och finrumsmattor och mycket mycket mer. Vid den stora ladan kokades det korv för försäljning. Jag åt två. Och på slaget tolv steg auktionsförättaren upp på en hövagn och förklarade reglerna för utrop, bud, betalning och annat. Då satt jag återigen på pappas axlar. 
 
När dagen led mot sitt slut och jag låg i sängen utan att kunna sova kunde jag knappt vänta tills nästa gång, nästa auktion. Så stor och omedelbar var förälskelsen att den lilla flickans hjärta slog så hårt i bröstkorgen att hjärtslagen syntes utanpå nattlinnet. 
 
Där i sängen den där sena kvällen, tyckte jag att jag fått vara med om något stort. Jag älskade absolut allt! Jag förstod kanske inte alla skämt, men jag missade sannerligen inget av rivaliteten, tävlingen, försöken till lyckade strategier och heller inget av det ibland ganska giriga ansiktsuttrycket hos den som stått med det vinnande budet och som bar bort vad det nu var och antingen försvann nöjd med fyndet eller som kom tillbaka för att ropa in mer.
 
Det som en gång var en blixtförälskelse övergick sedan till en livslång kärlek. Otaliga är de auktioner jag emellanåt åker ganska långa sträckor för att kunna övervara, och pirret i magen är exakt detsamma nu som det var då, även om det jag numera vill ha skiljer sig något från vad jag åtrådde när jag var liten. 
 
Vad jag köpte då? Den minsta kopparkittel jag någonsin sett och efteråt ägt, en handspegel med monogram och en filigranbrosch. Alltsammans så andlöst vackert. 
 
På bilden syns mitt senaste auktionsfynd. Inropat och därmed överkommet på Hammarö Auktionsverk. Det är en nätauktion vilket innebär att man får koka sin korv själv och förvisso inte kan känna på stämningen på samma sätt som på en vanlig auktion. Men föremålen är fortfarande vackra och begärliga och spänningen stor. Jag älskar auktioner, dofterna och historierna jag tycker att föremålen berättar.