Maximalisten

Vilken fullträff, Lova Lakso!
Det är så mycket som är bra med Lova Laksos debutroman att det är svårt att veta vad av allt jag helst vill lyfta fram. Men kanske först och främst det här: Grattis ungdomar, unga vuxna och vanliga oldies till att ha extremt bra läsning framför er! Och grattis förlaget som fick ge ut "Så jävla kallt"! 
 
Grattis också till författarinnan själv förstås. Tänk att ha lyckats skriva en sträckläsningsbok som ju alla vet är den bästa sortens bok. Tror inte att det finns något som känns bättre än när en bok är omöjlig att lägga ifrån sig och precis så är den här. 
 
Det finns inget tillrättalagt i den här boken, inget insmickrande fjäskigt. Känslorna är äkta. Lika röriga som känslor kan vara och väldigt ofta är. Människorna genuina. Och - så härligt när det händer - plötsligt finns det ungdomar på andra ställen i landet än i huvudstaden och deras känslor, egenart, problem, kamp, konflikter och lösningar får det utrymme också de förtjänar. Och visst, längtan efter något annat, bort, är i allra högsta grad närvarande genom hela berättelsen och det finns skäl till det men medan man kanske tror att allt handlar om Hemingway - älskade Hem! - så handlar det också om förstå sin egen inre röst. Vad vill den? Det finns en spänning mellan Karla och Kaja, det är något, vänskap förstås men också något annat - inte lika lätt att identifiera som känslorna Karla har för Aziz och för hans familj, den persiska maten, värmen, skämten, närheten - men definitivt en kärlek. Glidande, trevande, verklig. 
 
Dialogen är stark. Tydlig. Miljöskildringarna? Perfekta. De känns inte pålagda i efterhand som en smetig pretentiös speakerröst utan tvärtom så naturligt förekommande att jag inte frusit så mycket sedan jag själv flyttade från Norrland, trots att jag sitter i mitt bibliotek i varmaste öronlappen och läser.
 
Det finns inget onödigt i den här YA-romanen och det är så befriande skönt.
 
Den är skriven ur Karlas (Kallas) perspektiv och det gör förstås inget eftersom allt hon tänker intelligent, intressant och/eller dramatiskt. Hon är konstnärligt begåvad och intensiv och verkligen helt omöjlig att inte tycka om. Men jag älskar också Aziz, och är oerhört nyfiken på Kaja. Gillar OCH ogillar Kallas föräldrar samtidigt, känner dofterna från Aziz pappas kyckling till den grad att saliven rinner till och tycker att jag - så gammal jag är - är på plats i berättelsen. Hela vägen. Sitter i busskuren intill, får så stela kinder av kölden att jag knappt kan prata utan att drägla, känner Hemingways hjärtslag mot mitt bröst, vill lyfta Kaja den bit över marken som hon behöver och intala Karla att det visserligen är övermäktigt svårt att skiljas men ännu mycket värre att aldrig ha mötts. 
 
 
 
 
Vilken författare som är min sista litterära måltid
Öppnade en julklapp under helgen som gick. Tekniskt sett öppnade jag den inte egentligen eftersom den inte var inslagen och jag läser den väldigt försiktigt så det är troligt att ingen märker att den är lite lättare begagnad när jag efter att ha låtit min man slå in den sedan öppnar den på riktigt på juldagen som är dagen vi firar julafton. 
 
Det gick verkligen inte att vänta. Den frestade mig som en cigarett gör efter en godare supé eller som en sambarytm gör för höfterna. Liten till formatet men, förstod jag innan att ha läst ett enda ord, en lika säker förälskelse som en klumpig hundvalp är för vilket barn som helst. 
 
Om jag var förvisad till att bara få läsa en enda författare under återstoden av mitt liv så skulle det vara Fredrik Sjöberg. Så överlägset bra är han, och detta sagt trots att jag har mängder med favoritförfattare och trots att jag har läst så många böcker genom livet som jag verkligen har älskat. Men som sagt, ur ett strikt sista-måltiden-scenario avseende författare så blir det Sjöberg och ingen annan än honom. 
 
Han berättar alltid historier om intressanta människor men det finns det många som gör. Han skriver otroligt bra men det finns det också många som gör. Han är uppenbart intelligent och själv högintressant men det finns det många som är. Så vad är det med den här människan, den här författaren, som gör att han så tydligt favoriseras av mig? 
 
Han gör det helt enkelt bättre än alla andra. Betraktelserna är mer exakta, sambanden överraskande, orden är bättre valda och allt är enastående fängslande samtidigt som det är oerhört roande. Han är min typ av människa, den där favoritsorten som så sällan uppenbarar sig. Chokladbiten i mitten av asken, den man minns och alltid saknar. Två böcker av honom ännu olästa. Kan inte lova att de förblir i det skicket tills jag ger mig dem i julklapp på juldagen, vår julafton. 
Julens lyxigaste läspralin. Avnjuten innan inslagning. 
Romanfigurer jag inte gillat
Ryggen fortsätter att uppföra sig oförskämt, stelt och obstinat. Den är mindre omedgörlig än den var i Finland men den är fortfarande till besvär, och jag har inte så mycket som en kylskåpsmagnet att hota den med. Detta har nu lett till att jag ligger efter med julförberedelserna, allt jag kunnat ordna så här långt är två elljusstakar i köket, en mycket liten julby på ett Marimekko-fat, en röd duk, en gran i smutsigt silver och den vanliga staken på bordet. Den är från Indiska och förmodligen inte avsedd som adventsljusstake men jag frågar inte om lov när det gäller sådant. 
 
Japp. Det var det hele. Och med ingen bättring i sikte så är det kanske så här julen kommer att se ut i år. Hur som helst så åkte jag en sväng till Hammarö Auktionsverk igår. Det är krångligt att köra bil men bra att promenera så egentligen borde jag väl gått dit, men se det gjorde jag inte. Väl där gick jag däremot en promenad i kylan, men först efter att jag noga studerat allt som visas av den pågående kvalitetsauktionen. Det fanns några riktiga godbitar som jag inte kan visa er av rädsla och skräck för att ni ska konkurrera med mig om dem. Jag visar senare om jag nu mot förmodan lyckas komma över något. Jag kan redan nu säga att det inte kommer att bli en av Lerins målningar i alla fall, de är som vanligt uppe och rör sig på hisnande nivåer där mina pengahögar icke förslår. 
 
Hm. Det var väl något helt annat jag skulle skriva om? 
 
Jo! När jag gick omkring där i ett kylslaget Skoghall och försökte promenera ner smärtorna i ryggen och medan hundarna med precision avnjöt varje växtdel som bevattnats av någon annan hund så kom jag att tänka på två böcker som jag läst och vars romanfigurer jag verkligen ogillade. Eller, jag kanske inte direkt ogillade dem - det var mer så att jag verkligen inte kunde förstå varför de var så älskade av absolut alla andra romanfigurer i samma böcker. De beskrevs - av de andra i böckerna - som oemotståndliga, karismatiska, älskansvärda, intelligenta, tilldragande, attraktiva och så vidare. Allt jag kunde tänka på var:
 
varför i hela fridens namn tycker de så?
 
Själv tyckte jag att de två det rör sig om var oattraktiva tillknäppta egoister som kostade mer än de smakade. Jag har så himla svårt för personer som liksom är goda eller intressanta "innerst inne". Man ska hålla på med dem på alla möjliga sätt för att eventuellt få en skymt av det där jättefina, goda, intressanta som andra menar finns gömt bakom oåtkomlighetens stela fasad. Nu var det förstås också så med just dessa två, särskilt den ena som jag minns det (längesedan jag läste böckerna så märkligt att jag ens kom att tänka på det under promenaden, kanske berodde det på att jag frös) hade tvingats gå igenom oerhörda grymheter och den delen kände jag förstås mycket stor empati för. Men resten, jag kunde inte på något sätt få ihop beskrivningen av dem med deras egna röster (i den mån de hade egna röster - kanske var det problemet? De beskrivs hela tiden av någon annan) i böckerna och verkligen inte med deras uppförande och handlingar. Det retade mig genom hela läsningen. Kände mig provocerad av det. 
 
Vilka böcker det handlar om? 
 
Mario Vargas Llosas "Den stygga flickans rackartyg" och Hanya Yanagiharas "Ett litet liv".
Här ses den senare ligga på min ganska röda duk bredvid min ganska lilla by. Vargas Llosas bok låg inte där den ska (ovanpå Bockfesten) så den kan inte förevisas er medelst fotografi. Kanske tur det för jag känner mig fortfarande irriterad på den elaka chilenskan som inte var chilenska.