Maximalisten

På begäran
Fick på Instagram en trevlig förfrågan om jag inte kunde berätta mer om familjens hund, Elias, och det kan jag naturligtvis göra. Det krävs absolut ingen övertalning för att få mig att prata om ungarna, hundarna, maken eller övrigt skojigt som finns i mitt liv. Det är väl snarare så att den sortens önskemål mer fungerar som proppen i ett badkar gör - när man drar ur den!
 
Elias är den enda hund jag personligen känner till som är emetofob. För den som till äventyrs inte vet vad emetofobi är så betyder det att innehavaren av titeln när en fobisk rädsla för att behöva kräkas. Nu finns det väl förmodligen få eller kanske ingen som tycker att det är vare sig trevligt eller kul att må illa och kräkas, men när det gäller hundar så är min tidigare erfarenhet - som nu börjar bli ganska lång, jag har haft hundar i över 25 år - att de inte är särskilt bekymrade över att de emellanåt är tvungna att kasta upp. Det är liksom en världslig sak för dem. Något som händer och som strax är över och så är det inte mer med det.  
 
I Elias fall är illamående och kräkningar så långt ifrån en bagatell som det kan vara. Det är istället ett extremt ångestfullt lidande. Faktum är att han är så rädd för detta att han tenderar att psykologiskt "smittas" när någon annan visar tendenser till illamående. När han själv drabbas, till exempel efter att ha ätit något olämpligt och ruttet på promenaden helt utan att förmå sätta det i samband med de vågor av obehag som kommer att uppstå och därmed avstå från det olämpliga ruttna, så vill han vara väldigt nära. Väldigt nära. Han gråter, och växlar mellan att se bedjande ut och stirra anklagande på oss. Helst vill han vara med min man som han tydligen bedömer är den som har störst kapacitet att ordna upp situationen. Han skakar av skräck, sväljer gång på gång av ångest och skrapar med en stel liten darrande tass på någon av oss i ett försök att få oss att ställa allt till rätta. Det kan vi dessvärre inte göra, det enda vi kan göra är att hålla honom sällskap, smeka den vibrerande kroppen och tala lugnande och - om det är på natten - alltmer sömndrucket till honom. Senast detta helvete inträffade testade vi med viss framgång ljudbok. Elias behöver nämligen tröst också efter att själva spyan väl är levererad då han fruktar att det kanske kan komma en till. För avslappnings skull startade vi en bok och det fick honom att ihoprullad under sin mänsklige fars arm falla i en visserligen orolig men ändock sömn. 
 
Vad mer?
 
Han pussas inte. Han gillar det verkligen inte. Det går inte att, som med andra hundar, be honom om en puss och få det. Han nekar i sten. Andra hundar ställer ju gärna upp med sin saliv, och de flesta av dem gör det så gärna att man till sist måste fly för att inte helt upplösas av all vätska de så frikostigt delar med sig av. Men, inte Elias. Han kniper ihop munnen och skakar på huvudet. Hade han kunnat hade han också lagt armarna i kors, det är jag övertygad om. Ibland, när man ber honom snällt, så kan han sätta huvudet helt nära ens ansikte och sniffa på ögonlocken och i närheten av munnen men det är också allt. Ingen tunga! Utom, och här kommer undantaget - någon gång i månaden gör Elias en tvättning av makens panna. Det sker alltid en helgmorgon och alltid i sängen. Det genomförs mycket grundligt och med en imponerande systematik. Det är inget slarvigt slaskjobb vi talar om här, det är en precis och omsorgsfull handling med makens panna som avgränsat område för utförandet. 
 
Elias tilltalas av försiktiga människor och hundar. Han vill inte härja eller bli härjad med. Han känner aversion mot hundar som hoppar fram till honom och som bugar sig mot honom i en inbjudan till lek. Han tackar aldrig ja. Helst vill han bara ignorera dem, men han kan också skälla ut dem om de inte omedelbart ger sig med sitt retfulla lockande och pockande. Hundar, och människor, som närmar sig med takt och finess och som har ett sävligt kroppsspråk gör honom lycklig. Då hälsar han gärna. 
 
Han älskar mat. En gång bröt han sig in i mina före detta svärföräldrars hundars plasthink med torrfoder, något som inte ens deras matgalna hundar kommit på tanken att göra, och åt torra kulor tills han inte fick ner fler. Vid det laget kunde han knappt röra sig, hans kroppsform hade gått från normal till gasoltubslik och han närmade sig mig med ett uttryck av ruelse i ansiktet. För nu hade han förstått vad hans agerande skulle komma att få för konsekvenser, nu mådde han illa, ruskigt illa. En ilfärd till djursjukhuset, en kräkfest och en saftig räkning senare var han sig själv igen. Ärrad ja, men inte så ärrad att han inte ett par veckor senare tuggade i sig något annat olämpligt och ruttet.
 
Sådan är han. Klok som en bok på vissa sätt men en riktig dåre på en rad andra. Ungefär som resten av hund- och mänskligheten. 
 
Emetofobikern. Innan solglasögonen hade anlänt.
Tilläggsinformation om famljens hund - han HATAR att bli fotograferad. Här sade jag åt honom att se söt ut. Jag tror att vi alla kan vara överens om att den uppmaningen inte följdes.
Ofrivillig lokalkändis
Jag äger för närvarande inga solglasögon. Faktum är att jag inte haft några på många år. Senast var nog när jag för tio år sedan lät mig övertalas att köpa inte mindre än tre par glasögon och välja ett par av dem som solglasögon. Helt värdelöst alltsammans. Dels använder jag inte mer än ett par vanliga glasögon åt gången och gillar inte att hålla på och byta och dels så fick jag ont i skallen av solglasögonen. Glasen gick i rött trots att de var mörka, om ni förstår hur det såg ut och kändes. Det går att sammanfatta med ett ord: obehagligt. 
 
Innan dess hade jag lite olika varianter av solglasögon. Slipade RayBans i pilotmodell. De var tunga och passade verkligen inte min ansiktsform. Jag har över huvud taget inte egentligen ett ansikte gjort för glasögon. Det är avlångt (jaja, jag har numera gjort mitt bästa för att fylla ut det och det får jag väl sägas ha lyckats bra med), i avsaknad av kindknotor (eller vad det nu kan heta. Ansiktsben?) och jag har dessutom en supersmal och liten näsa som inte sitter i höjd med öronen. Jag har däremot, och nu citerar jag en optiker jag en gång gjorde en undersökning hos, "perfekta ögon för kontaktlinser - stora och blöta". Tyvärr gillar jag inte kontaktlinser. De skaver, trots mina saftande ögon och man måste peta sig själv i ögonen för att få in dem och även för att kunna ta ut dem. Jag gillar inte att peta mig på ögongloberna. Det känns jättemycket bättre att låta bli att göra det.
 
En period hade jag slipade glasögon som liksom mörknade när världen omkring ljusnade. Det var verkligen inte heller bra. Det såg mystiskt ut. Liksom konstigt. Lite seriemördarlook över det hela. Om jag kört en vit van och bott hemma också i trettioårsåldern så hade de mörknande glasen emellertid varit perfekta. 
 
För tillfället funderar jag på att prova pensionärsmodellen. Eller, jag har redan provat den och tycker att den verkar funka okej. Fast jag måste bestämma mig för om jag vill se omvärlden i grått eller brunt. Så det återstår att göra. Sedan är det bara att betala och sätta på sig solglasögonen - utanpå de vanliga glasögonen. 
 
Varför jag berättar det här? Tja, det är väl mest för att delar av familjen tycker att det är roligt att jag inte äger några solglasögon när vår hund gör det. Hunden? tänker ni och tror att jag skrev fel. Men se det gjorde jag inte. Elias har i takt med att åldern stigit fått känsliga ögon. De vattnas och tårarna rinner och han kisar så han knappt ser var han går. Allt detta sammantaget ledde till det här:
 
Det ledde i sin tur till vad rubriken behandlar. Elias har blivit en ofrivillig lokalkändis. Promenaderna tar orimligt lång tid för att alla som möter honom vill fotografera honom. Han själv fattar inte alls varför, han har viktigare business för sig än att posera framför folks mobilkameror - lukta på hundtjejkiss till exempel.