Maximalisten

Emilia Snövit Kikic
Det finns kreativa människor. Det finns väldigt kreativa människor. Och så finns Emilia Snövit Kikic. Konstnären som ställde ut sig själv liggande i en glaskista och som gör så extremt underhållande, emellanåt morbid och oroande, men mest av allt fantastisk kollagekonst!
 
En dag för många år sedan nu kom den förstfödda hem och sa att en kvinna som hette Snövit börjat arbeta på skolan. Det lät lite för bra för att vara sant tyckte jag, men viss om att den förstföddas, i alla fall på den tiden, höga moral inte tillät henne att ljuga sin mor rakt upp i ansiktet samt det faktum att jag också sänt iväg barnen på crazy-hat-days, fun-hair-days och lite andra typer av återkommande evenemang arrangerade av och på Engelska Skolan föll det mig in att det skulle kunna vara sant. Kanske anställdes just det året sagofigurer för att pigga upp det emellanåt tämligen höga studietempot och förväntningarna på en kraftfullt rakt uppåtstigande trend och utveckling vad gällde matematik-kunskaper? Den idén tyckte jag personligen var tilltalande och ledde mig osökt in på njutbara fantasier om att få gå på utvecklingssamtal hos Pinocchio, få mentorsmail från Dumbo och vakta skoldanser i sällskap av Pongo och de 101 dalmatinerna. 
 
Nu blev det tyvärr inte så. Importen från Nordamerika gällde oftare vanliga lärare av tough love-slag, och alls inga sköna Disney-karaktärer. Förutom just denna enda då. Bildläraren Snövit. Varm, rolig, kunnig, inkännande och medkännande. Dessutom, och jag vet inte om det är skälet till namnet, jag har aldrig frågat, kan man inte undgå att se de utseendemässiga likheterna med sagans Snövit. 
 
Vi delade stuga under några dagar Emilia och jag, när vi tillsammans med andra lärare och föräldrar åkte till Gotland med ungdomarna som avslutning på hela det äventyr som det trots allt var att som en av de första föräldrarna placera sitt barn i en av två klasser med sjuor som Engelska Skolan hade under öppningsåret. Jag kan minnas fel, kanske var det tre sjundeklasser. Det fanns bara en enda nionde klass i alla fall, det är jag helt säker på. Allt var roligt med den där resan. Vädret var vackert, vi var på en ö som även den var vacker, det fanns cyklar, pastasallad och sumobrottardräkter. Det gick att klättra på vägg, bada och umgås och alla ungdomarna, ingen enda undantagen, var sitt allra bästa jag. Även i Emilias och min stuga rådde harmoni, åtminstone vill jag tro det. Jag var i alla fall nöjd.
 
Och igår tittade jag på den bästa konst jag sett på länge. Jag köpte en tavla också. En av alla jag ville ha, jag ser det som starten på en samling, En stor samling. 
 
Jag gillar Galleri Bergman. Bergman själv är en trevlig man och jag tycker att utställningarna alltid har en skärpa och fräschör över sig som jag finner mycket tilltalande. Ibland sägs det angående relationer mellan människor att "Om det är lätt är det rätt", det tror jag mindre på när det handlar om mänskliga relationer och mer på när det gäller konst. Konst behöver inte vara lättillgänglig, men den måste i alla fall vara rätt för betraktaren. 
 
Och det här, mina damer och herrar - det här är rätt för mig.
Konstnären och jag. Ni ser hur jag liksom lutar mig in mot henne i hopp om att kreativiteten smittar? 
Tavlan jag köpte!
Några av alla tavlor jag vill köpa och där framför killar som framför på ett underhållande sätt, mycket bra alltsammans. 
Vill ha en sådan också! 
Och den här! Förstås!
Bokhandel med tipsverksamhet
Med böcker är det för mig som det är med mat. Jag måste vara sugen på exakt det jag ska läsa eller äta. Jag kan inte bara ta något, som oftast är makens råd. Jag säger, "Jag är så hungrig". Han säger, "Ta något bara. Tre brödskivor utan pålägg eller två kalla potatisar med en kall morot och resterna av en falafeltortilla". Mja, det är inte så jag fungerar. Det måste kännas rätt, och det är sällan snabbmakaroner med burkpotatis gör det. 
 
På samma sätt förhåller det sig med böcker. Det är omöjligt, tycker jag, att njuta av en självbiografi när det är en faktabok över Lascauxgrottan i Dordogne jag är sugen på. Jag kan heller inte tänka mig att sjunka ner i soffan med en kriminalroman i knäet när jag i själva verket vill läsa en skälmroman som handlar om en självlärd akrobat i ett kringresande cirkussällskap på ruinens brant efter att en större dental insats gjorts för deras enda och numera mycket gamla lejon. 
 
För det mesta är det förstås inga problem att hitta exakt vad jag vill läsa eftersom det allt som oftast förhåller sig som så att det finns vansinnigt många fler böcker än det finns tid och armstyrka att läsa dem. Det sistnämnda, armstyrkan, är heller inte alltid nödvändig. Sedan många år tillbaka går det som bekant utmärkt att lyssna på böcker också. Vilket jag gärna gör, särskilt på promenader under vårar, somrar och milda höstar innan jag går i ide över den vidriga vintern. Men även där är det naturligtvis mycket viktigt att det blir rätt bok vid rätt tillfälle och humör. Och, kanske ännu viktigare, rätt uppläsare. Kan till exempel bara lyssna till böcker upplästa av Shanti Roney om jag gör det när jag behöver sova men för ovanlighetens skull inte kan. Drabbad av jetlag kan vara ett sådant tillfälle. Shanti borde förskrivas på recept för den slags. 
 
Men så kommer då ett tillfälle när jag verkligen inte hittar vad jag lite vagt men ändå så bestämt vet att jag är sugen på. Ofta händer det efter att jag läst en överlägset världsbäst bok och därefter gärna vill läsa en världsbäst bok till. Det säger sig självt att det kan vara svårt då. Det händer också väldigt ofta när jag ska ut och resa. 
 
På varje resa vill jag nämligen ha med mig en väl avvägd samling böcker. Och då menar jag väl avvägd på alla sätt. De måste vara vad jag är sugen på att läsa, de måste vara välskrivna, intressanta, roliga, fyndiga, faktaspäckade, sentimentala eller vad det nu kan vara. Lite av varje kanske. Eller i alla fall en av varje, och så får de inte väga för mycket. Att de inte får väga för mycket utesluter till exempel hela Dick Harrisons utgivning. Inför vår resa till Hongkong stod jag på Akademibokhandeln och höll med båda händerna i Harrisons bok om Tage Erlander. Den fick jag efter lite bläddrande ställa tillbaka. Jag brukar ju shoppa en del när jag är utomlands och då kan jag förstås inte upplåta utrymme till alltför skrymmande litteratur, hur välskriven och tättskriven den än är. 
 
Ibland har vi, maken och jag, gjort så att vi lämnat efter oss böcker på ställen där dylikt är tillåtet och uppskattat. Det kan då och då kännas bra. Men! Det kan också kännas alldeles förskräckligt dåligt. Jag är ingen bra låntagare av böcker, jag tycker om att äga dem och drabbas av svårmod och ånger när jag skänker dem vidare. Ofta drar det dessutom med sig en jakt på att återskaffa den saknade i samlingen. Något som visat sig inte alltid vara lätt. Ibland har en förhastad generös gest lett till ett intensivt och långvarit sökande efter den som kom undan på antikvariat både på nätet och i en mängd svenska städer. Dyrt har det blivit på alla de sätt. Och säkert miljöskadligt. Så numera är jag försiktig. Tar mest med pocketböcker, om de har en textstorlek som gör att innehållet i dem går att dechiffrera för de överprisade progressiva glas jag bär. Funkar det inte så måste jag ju ta med en inbunden bok och då aktualiseras viktfrågan på nytt vid sidan om stöldrisken. Det händer ju ibland att jag blir av med en väska och följaktligen då också böcker. 
 
I alla fall. När jag inte vet vad jag vill läsa men vet varför jag vill läsa det jag ännu inte hittat går jag till Akademibokhandeln i Karlstad. Det gör jag för att de är excellenta tipsare. De gillar böcker där. De gillar, precis som jag, att prata om dem och, bäst av allt, de ger inte upp förrän jag står där med ett gäng väl avvägda och viktmässigt lättviktiga men viktiga böcker om precis det där jag tänkt mig skulle vara så härligt att läsa. 
 
 
Ni ser lapparna, vad? Boktipslappar!
Kolla:
 
 
Hur härligt? Härligt!
Boken på bilden läste jag när jag var på Macao. Macao var förvisso en helt annan (halv)ö med lite mindre strävsamma förutsättningar, men ändå. Läs Roy Jacobsens bok, vet jag!
Festivalstaden!
 
Redan när jag gick ner mot stan fick jag bra vibrationer och när jag såg Sola i Karlstad ståta i lånta fjädrar lyssnade jag till mitt hjärta och fångade en stormvind i vilken för övrigt vindarna viskade mitt namn. Se på mig, det gör ont men i morgon är en annan dag, främling, tänkte jag och spatserade vidare mot Stora Torget där följande utspelade sig. En stor scen hade monterats ihop, och melodifestivalens eget emblem eller om det kan heta logotyp stod uppställt mitt emot rådhuset och såg minst lika pampigt ut det som rådhuset gör. De matchade varandra på det där tjusiga sättet där man först tror att något kommer att skära sig mot något annat men som man snabbt inser bara är precis som det ska vara. Jag tog lite bilder, andra tog lite bilder och allvarliga starka män i svarta kläder bar omkring saker. Jag anade en spänd förväntan inför vad som komma skall. Jag spejade efter Christer Björkman men han var inte på plats, Jag såg ingen av artisterna heller förrän på kvällsnyheterna. Då såg jag å andra sidan flera stycken. 
 
 
Ett engagerande evenemang! Melodifestivalen. Den har väl gått lika länge som Hem till gården, tror jag, och får sägas ha hållit en lika hög och framför allt jämn kvalitet. Alla delar av den är mycket viktiga, och då tänker jag inte främst på deltävlingarna. Jag tänker mer på programledarna, kläderna, låtskrivarna, artisterna själva, deras kärleksliv, IG-konton, dansstegen, vinnarna, förlorarna, andra-chansen och slutligen själva exportartisten och hens låt. Spännande alltsammans förstås. Det sades ett slag att det gått inflation i melodifestivalen men så här från åskådarplats är min amatörmässiga åsikt att det inte verkar vara fallet alls. Tvärtom har den fortfarande en pulshöjande effekt på väldigt många människor i väldigt många tv-soffor. I alla fall i de soffor där man inte är överens om att RÄTT LÅT VANN! Jag är osäker på om det någonsin rått konsensus kring att rätt låt vann, men jag vet för egen del att fel låt vunnit vansinnigt många gånger. 
 
 
Själv har jag biljett till i morgon och ska nu ta dagen idag i anspråk för att leta igenom och prova festkläder lämpade för en melodifestivaldiva. 
 
Förhandstipset är som följer:
Benjamin Ingrosso direkt till Friends Arena
Renaida Braun direkt till samma ställe
Kikki Danielsson firar tiogångsjubileum och tar sig till andra chansen 
Det gör Sigrid Bernson också, går till andra chansen alltså
 
Så tror jag. I alla fall tror jag det innan jag lyssnat på låtarna.