Maximalisten

Vilken fullträff, Lova Lakso!
Det är så mycket som är bra med Lova Laksos debutroman att det är svårt att veta vad av allt jag helst vill lyfta fram. Men kanske först och främst det här: Grattis ungdomar, unga vuxna och vanliga oldies till att ha extremt bra läsning framför er! Och grattis förlaget som fick ge ut "Så jävla kallt"! 
 
Grattis också till författarinnan själv förstås. Tänk att ha lyckats skriva en sträckläsningsbok som ju alla vet är den bästa sortens bok. Tror inte att det finns något som känns bättre än när en bok är omöjlig att lägga ifrån sig och precis så är den här. 
 
Det finns inget tillrättalagt i den här boken, inget insmickrande fjäskigt. Känslorna är äkta. Lika röriga som känslor kan vara och väldigt ofta är. Människorna genuina. Och - så härligt när det händer - plötsligt finns det ungdomar på andra ställen i landet än i huvudstaden och deras känslor, egenart, problem, kamp, konflikter och lösningar får det utrymme också de förtjänar. Och visst, längtan efter något annat, bort, är i allra högsta grad närvarande genom hela berättelsen och det finns skäl till det men medan man kanske tror att allt handlar om Hemingway - älskade Hem! - så handlar det också om förstå sin egen inre röst. Vad vill den? Det finns en spänning mellan Karla och Kaja, det är något, vänskap förstås men också något annat - inte lika lätt att identifiera som känslorna Karla har för Aziz och för hans familj, den persiska maten, värmen, skämten, närheten - men definitivt en kärlek. Glidande, trevande, verklig. 
 
Dialogen är stark. Tydlig. Miljöskildringarna? Perfekta. De känns inte pålagda i efterhand som en smetig pretentiös speakerröst utan tvärtom så naturligt förekommande att jag inte frusit så mycket sedan jag själv flyttade från Norrland, trots att jag sitter i mitt bibliotek i varmaste öronlappen och läser.
 
Det finns inget onödigt i den här YA-romanen och det är så befriande skönt.
 
Den är skriven ur Karlas (Kallas) perspektiv och det gör förstås inget eftersom allt hon tänker intelligent, intressant och/eller dramatiskt. Hon är konstnärligt begåvad och intensiv och verkligen helt omöjlig att inte tycka om. Men jag älskar också Aziz, och är oerhört nyfiken på Kaja. Gillar OCH ogillar Kallas föräldrar samtidigt, känner dofterna från Aziz pappas kyckling till den grad att saliven rinner till och tycker att jag - så gammal jag är - är på plats i berättelsen. Hela vägen. Sitter i busskuren intill, får så stela kinder av kölden att jag knappt kan prata utan att drägla, känner Hemingways hjärtslag mot mitt bröst, vill lyfta Kaja den bit över marken som hon behöver och intala Karla att det visserligen är övermäktigt svårt att skiljas men ännu mycket värre att aldrig ha mötts.