Maximalisten

London baby!
Jag visste förstås att min yngsta dotter hade sparat pengar under en längre tid. Det visste jag för att hon talat om det för mig, visat mig och dessutom då och då pratat med mig om vad de kanske eller kanske inte skulle användas till. En lust att sätta sig in i och själv börja handla med aktier hade också nämnts. 
 
Så döm om min förvåning när hon plötsligt en kväll stod framför mig och frågade var jag hade för mig det och det datumet? Inget särskilt alls svarade jag efter en hastig titt i kalendern. Vill du umgås med mig? frågade hon och eftersom det alltid är en sak som står högst på min önskelista svarade jag genast och lyckligt ja. Bra, sa hon. Jag har bokat en resa till oss då. 
 
En resa! Jag och yngsta på en resa! Hjärtat reste sig i handstående, gjorde en saltomortal och hjulade iväg som en besatt genom kroppen innan det återvände till det ställe det startat från. Vi har rest tillsammans många gånger förut, både med övriga familjen och bara hon och jag och det är alltid lika roligt. Till och med när hon var tretton år och humöret var lite likt det som kan drabba en i klimakteriet var det härligt att resa tillsammans med henne. Vi brukade, brukar fortfarande, gå arm i arm och prata, peka, titta, försöka övertala den andra att bestämma vad vi ska göra härnäst och ha ganska långa förhandlingar om var vi ska äta (det kan ju bli så bra men också så väldigt dåligt när man inte känner till restaurangerna och deras menyer, kvalitet på kökskunskaper och vad de egentligen menar med "crossover cuisine"). Vi tillbringar också ganska mycket tid i butiker, parker och museer. Den yngsta är en riktig djurmagnet. Hon har stått med fåglar och ekorrar på händer och armar och matat fiskar i Kina som i sin lust att verkligen umgås tätt med henne i det närmaste och mycket impulsivt bestämde sig för att bli landlevande. Hon går uppenbarligen hem i de flesta läger och särskilt i mitt. 
 
Dock är det så att medan själva resandet pågår, alltså de olika transporterna till resmålet, är hon bortom all kontakt. Den yngsta reser alltid så här:
 
Vaken ser man inte henne förrän man anlänt. Hon har en våldsamt bra resesömn. 
 
Kolla vad hon hade bokat till sin gamla mamma då!
Himla snyggt hotell som låg hur bra som helst, och som verkligen kan rekommenderas. Det var toppen! Särskilt efter att jag förmått dem att hämta nedan åt oss:
Ja, britterna förefaller se vintern som ett lidande som de vägrar göra något mer beständigt åt. De lägger till exempel armarna i kors och skakar bara på huvudet åt bra saker som treglasfönster. I stället verkar de mena att ett glas räcker också i de fall där det går från tak till golv och utomhustemperaturen är minusgrader. 
Stort och ganska kallt fönster. Men! Supermysigt hotell i supermysiga omgivningar.
Hur som helst så slutade inte överraskningarna med resa och hotell. Vi skulle gå på väldigt fin sushirestaurang också. En taktoppsrestaurang vid namn Sushisamba som var en fusion mellan japanska och brasilianska smaker. Jag tänkte väl inte egentligen något annat än att det lät bra när den yngsta sa det. Reptilhjärnan måste ha varit bortkopplad för stunden för jag hörde mest bara "sushi", "samba", "fin utsikt". Det är märkligt att jag inte reagerade för det sistnämnda. Fin utsikt brukar ju vara nära förknippat med "hög höjd" vilket jag aldrig blivit kompis med. 
 
Vi gjorde oss fina, åkte taxi och klev ur. Blev trevligt mottagna och leende visade till hissen med instruktioner att trycka på knappen till den 40:e våningen. Här någonstans anade jag oråd, men var ändå inte alls så oroad som jag blev när hissdörrarna gled upp. Hissen till den 40:e våningen hängde på utsidan av huset och var till största delen i glas. Glashiss, 40 våningar och jag. Det kan man konstatera är en usel kombination. 
 
Jag stod med bultande hjärta och ett allt mer trängande illamående med ryggen åt utsikten, gick sedan och strök längs väggen in på stället vilket visade sig vara fel våning. "Down two stairs" sa servitrisen. En skräckslagen hissfärd till i antågande, tänkte jag och såg förmodligen helt eländig ut eftersom sällskapet som kom bakom oss tittade undrande på mig. "Very afraid of hights", sa jag och då erbjöd de vänliga människorna sig att bilda mänsklig vägg åt mig i hissen. Mycket vänligt! Ett missförstånd gjorde att vi tyvärr åkte hela vägen ner, men de följde sedan med oss upp igen av samma anledning som tidigare. Mänsklig skyddsvägg. 
 
Maten var utsökt. Och ingen hade roligare och finare sällskap än jag.
Det där är en utsikt som slår alla andra. Och tänk ändå, att hon fortfarande tar sig för att bjuda med sig sin mor på äventyr. Det är jag väldigt tacksam och glad över. 
 
Kärlekshelg
Idag ska jag ägna mig åt trista saker som att tvätta. Men det kompenseras strax av att jag och maken sätter oss i varsin vagn på tåget mot Uppsala. Ja, det var förstås en klen inledning på kärlekshelgen att vi inte fick biljetter i samma vagn, men - som det brukar heta - det är ju inte fel att längta lite efter varandra! 
 
Så efter att ha gjort det, längtat efter varandra, så stundar en ljuv återförening på Uppsala Central. Jag räknar med att vi kommer att bära oss väldigt romantiskt åt och överräcka gåvor, kyssa varandra till smäktande violinmusik och kanske även sjunga serenader till varandras ära. Eller så går vi och äter lunch. 
 
Jag ser verkligen fram emot detta! Först en helg i härliga Uppsala som jag tycker så mycket om och som maken både studerat, arbetat och bott i och därför känner till varenda vrå av och sedan på måndag ska jag träffa äldsta dottern! Ni förstår ju, med sådana framtidsutsikter kommer tvätten att dansas torr. Ska bli så himla kul!
 
Min äldsta dotter Linnea har blivit stockholmare, sambo och student. Hon har också blivit med ny lägenhet och det är den som har den där balkongen som jag med liv och lust kommer att inreda. På måndag ska jag få se både den och lägenheten från insidan. Så spännande! 
 
Det gick fort, det måste jag säga. Ena stunden var hon pytteliten, hade sammanväxta ögonbryn och hår i hela pannan bara för att i nästa vara vuxen, arbeta, studera, beställa matkassar, prata om kontantinsatser, ta och ha körkort, veta hur mycket saker som helst och klara sig ruskigt bra utan mig. Alltsammans fantastiskt förstås.
 
Tänk ändå att det gick så bra för dem. Att det ens kunde göra det? Med tanke på hur lite jag visste om barn när personalen på förlossningen vinkade av mig och önskade oss lycka till vid hemresan. Men man växer med uppgiften och naturen och biologin har utrustat oss för att bli förälskade i, vilja värna, stödja, lära, uppmuntra och ta hand om våra barn. Och älska dem förstås. Det sistnämnda har jag nog gjort mest och bäst av allt som föräldragärningen inneburit. Som jag älskat dem och som jag alltid kommer att älska dem. 
Här är delar av klanen. Jag har beroende på dålig mobilkamerahantering klippt huvudet av Auri, gjort svärsonen Claude suddig, maken tankfull och Tuvas hår risigt. Ganska talangfullt att klara av allt det i en enda tagning!
Och här ser vi kärlekshelgens enda andra deltagare lägga huvudet så förtjänstfullt på sned. Gölligt, tycker jag. Vi var förresten på Nonna Grassa den där dagen. Där har en väninnas dotter blivit kökschef, gjort om menyn och kanske något mer som jag inte känner till men som säkert blivit utmärkt bra. Jag åt vegansk pizza, och den var också bra. 
 
Äldsta dottern alldeles vuxen, klok, snäll, förståndig och med två ögonbryn.