Ryggen fortsätter att uppföra sig oförskämt, stelt och obstinat. Den är mindre omedgörlig än den var i Finland men den är fortfarande till besvär, och jag har inte så mycket som en kylskåpsmagnet att hota den med. Detta har nu lett till att jag ligger efter med julförberedelserna, allt jag kunnat ordna så här långt är två elljusstakar i köket, en mycket liten julby på ett Marimekko-fat, en röd duk, en gran i smutsigt silver och den vanliga staken på bordet. Den är från Indiska och förmodligen inte avsedd som adventsljusstake men jag frågar inte om lov när det gäller sådant.
Japp. Det var det hele. Och med ingen bättring i sikte så är det kanske så här julen kommer att se ut i år. Hur som helst så åkte jag en sväng till Hammarö Auktionsverk igår. Det är krångligt att köra bil men bra att promenera så egentligen borde jag väl gått dit, men se det gjorde jag inte. Väl där gick jag däremot en promenad i kylan, men först efter att jag noga studerat allt som visas av den pågående kvalitetsauktionen. Det fanns några riktiga godbitar som jag inte kan visa er av rädsla och skräck för att ni ska konkurrera med mig om dem. Jag visar senare om jag nu mot förmodan lyckas komma över något. Jag kan redan nu säga att det inte kommer att bli en av Lerins målningar i alla fall, de är som vanligt uppe och rör sig på hisnande nivåer där mina pengahögar icke förslår.
Hm. Det var väl något helt annat jag skulle skriva om?
Jo! När jag gick omkring där i ett kylslaget Skoghall och försökte promenera ner smärtorna i ryggen och medan hundarna med precision avnjöt varje växtdel som bevattnats av någon annan hund så kom jag att tänka på två böcker som jag läst och vars romanfigurer jag verkligen ogillade. Eller, jag kanske inte direkt ogillade dem - det var mer så att jag verkligen inte kunde förstå varför de var så älskade av absolut alla andra romanfigurer i samma böcker. De beskrevs - av de andra i böckerna - som oemotståndliga, karismatiska, älskansvärda, intelligenta, tilldragande, attraktiva och så vidare. Allt jag kunde tänka på var:
varför i hela fridens namn tycker de så?
Själv tyckte jag att de två det rör sig om var oattraktiva tillknäppta egoister som kostade mer än de smakade. Jag har så himla svårt för personer som liksom är goda eller intressanta "innerst inne". Man ska hålla på med dem på alla möjliga sätt för att eventuellt få en skymt av det där jättefina, goda, intressanta som andra menar finns gömt bakom oåtkomlighetens stela fasad. Nu var det förstås också så med just dessa två, särskilt den ena som jag minns det (längesedan jag läste böckerna så märkligt att jag ens kom att tänka på det under promenaden, kanske berodde det på att jag frös) hade tvingats gå igenom oerhörda grymheter och den delen kände jag förstås mycket stor empati för. Men resten, jag kunde inte på något sätt få ihop beskrivningen av dem med deras egna röster (i den mån de hade egna röster - kanske var det problemet? De beskrivs hela tiden av någon annan) i böckerna och verkligen inte med deras uppförande och handlingar. Det retade mig genom hela läsningen. Kände mig provocerad av det.
Vilka böcker det handlar om?
Mario Vargas Llosas "Den stygga flickans rackartyg" och Hanya Yanagiharas "Ett litet liv".
Här ses den senare ligga på min ganska röda duk bredvid min ganska lilla by. Vargas Llosas bok låg inte där den ska (ovanpå Bockfesten) så den kan inte förevisas er medelst fotografi. Kanske tur det för jag känner mig fortfarande irriterad på den elaka chilenskan som inte var chilenska.
3 kommentar(er)
