


Kikade in här för första gången efter att du kommenterat min blogg lite då och då i så långa och tankeväckande kommentarer (tack!) och det här inlägget kom upp och jag kände bara ännu mer hur jag tycker precis likadant som du! Har bara läst "Ett litet liv" och inte den andra boken du beskrev, men oj vad jag håller med dig!! Jag antar att du syftar på huvudpersonen (nu minns jag inte ens vad han heter?). Jag kände precis likadant. Alltså ja, han har haft ett fruktansvärt olyckligt liv och det har jag full respekt för, jag förstår också att man formas mycket utefter det och jag som själv haft en väldigt "normal" och oproblematisk uppväxt kanske egentligen inte är rätt person att uttala sig om ämnet, men jag blir så frustrerad över alla felbeslut han tar. Det verkar ju, utifrån hur han beskrivs i boken, som att han ändå förstår att det han råkat ut för är fel, men han verkar ändå bara.. följa med i det. Jag förstår inte. Jag kan inte säga det på ett ödmjukt sätt känner jag.. men har han inte lite egen vilja i allt detta? En vilja och det ska ändra sig till det bättre? En kämparglöd typ? Måste man verkligen bara vara ett offer för allt man gått igenom eller kan man inte alls påverka sitt liv till att det ska gå lite bättre? Jag vet inte. Det var frustrerande under hela boken tyckte jag. Kan tycka det är, precis som du säger, ganska egoistiskt om inte annat att inte ens verka försöka vilja ändra på saker och ting, om han som det beskrivs i boken, verkligen älskade sin vän/senare partner? Vännen/senare partnern bara fortsätter att älska huvudpersonen och ser "det där bakom ytan" men jag tycker inte det där "bakom ytan" är så mycket värt om huvudpersonen inte gör sitt yttersta för att försöka få det eh.. "framför ytan" (haha?).
Kanske blev en jätterörig kommentar men hoppas du förstår hur jag tänker. Jag tyckte det var väldigt roligt att du också reflekterat i liknande banor kring den boken. Älskade boken egentligen som helhet men just den delen störde mig något fruktansvärt och det var nog därför jag inte till 100% kunde ta till mig allt det hemska han hade gått igenom heller, för att på något sätt kändes det inte som att han verkligen försökte ta sig ur det och inte bara falla som ett offer för allt han varit med om.

De här böckerna blir jag jätteintresserad av. Ja Ett litet liv har jag nog redan i min läslista. Kanske är de här huvudpersonerna sådana människor som kan charma och dupera sin omgivning så att de bländas av dem och tror att de är så där fina? Vi ser ju exempel på det i dagens kulturnyhetsflöde. Intressant!

Åh vad jag tycker om ditt sätt att skriva! Hoppas din rygg skärper till sig och om den inte gör det så går det faktiskt att fira jul med lite pynt och köpt mat🙂