När jag var liten var jag våldsamt imponerad och fascinerad av damer. Det var en speciell sorts damer som jag fann tilltalande. De hade alla det gemensamt att de föreföll vara skira och graciösa, nästan lite bräckliga. De eteriska, lätt fragila var de damer jag tyckte var av störst värde och de jag mest ville likna.
Jag har absolut ingen aning om varför det var så, men jag tror att det möjligen rörde sig om luktsaltet. Jag tyckte att det var oerhört spännande och romantiskt kittlande varje gång en dam utsattes för en sinnesrörelse, tog sig för pannan och långsamt segnade ner mot golvet för att genast tas emot av en mustaschprydd man i rundkullig hatt som omedelbart visste på råd och ömsint räckte henne luktsaltet.
Det kan också ha varit för att jag lärde mig läsa väldigt tidigt och dessutom var lite sjuklig och därmed hade väldigt mycket tid för att läsa. Det kan även ha varit för att jag älskade svartvita spelfilmer med män i överrockar och fickur som "hanterade" svimningsbenägna damer de regelbundet träffade i budoirer innan de försvann bort i ett ständigt dimmigt London eller New York medan damen låg framstupa över make up-bordet och grät vackert av saknad.
Så småningom blev min relation till "damen" något mer komplicerad och jag började i stället snegla åt den käcka unga kvinnan. Hon verkade rolig, tyckte jag. Dansade jättebra, red häst som vilken kofösare som helst - ibland bättre - bet inte av supen, skrattade högt och verkade betydligt mer robust än damen. Hållbar.
Efter det pendlade jag nog fram och tillbaka mellan käcka unga kvinnan och damen. Damen behöll sin dragningskraft länge, minns jag. Det vackra, beslöjade, sorgtyngda, finlemmade. Det var oemotståndligt vackert. Hon var lockande. Damen. Det var fläckfritt och utan veck, det damiga. Oanvänt på något sätt samtidigt som man förstod att hon tvingats bära och bar bördor som var otänkliga. Ja, det var något mycket attraktivt över det där. Ouppnåeligt attraktivt. Jag saknade nämligen helt förutsättningar för att bli en dam. Finns inget finlemmat bräckligt över mig. Jag svimmar aldrig av sinnesrörelse. Inte orkar jag hålla mig fläck- och veckfri heller.
Det visade sig i förlängningen att jag var en tant. Och jag gillar att vara det. Dessutom har tanten varit med i lika många filmer som damen, den unga käcka kvinnan och, längre fram i filmhistorien, den barbröstade aktivisten och alla de andra stereotyperna. Tanten är rejäl och osentimental. Hon är ofta rationell och vet en hel massa. Hon står stadigt, intresserar sig för mycket och uträttar ännu mer. Det är inte tanten som ställer till oreda i världen, men det är ofta tanten som styr upp.
En kollega i bloggbranschen (Mösstanten www.mosstanten.se ) skrev ett bra inlägg om tanten här om dagen. Jag håller verkligen med henne när hon säger att vi bör återupprätta tanten.
Defintivt tant. Definitivt nöjd med att vara det.
2 kommentar(er)
