


Vi tanter måste hålla ihop! Precis som du säger är vi en solid bas som håller ihop mycket. Roligt att läsa om kvinnobilderna du har från din barndom. Jag har funderat en hel del på vad som präglade mig genom böcker och filmer. Inte var det Julia Ceasar eller Hjördis Pettersson jag ville vara precis. Kul att du uppmärksammade min blogg.

Utan att vara i närheten av att vara varken tant eller dam så skulle jag säga att om jag får välja så hade jag valt tant alla dagar i veckan. Eller själva ordet "tant" för mig påminner i och för sig mer om krull-permanentat hår, färgkodade dräkter till fina fester och den röda lilla boken "sju sorters kakor" i köket. Men det är nog för att jag associerar det till min mormor som alltid varit tant för mig sedan jag var liten. Men om man nu tänker på den bilden av "tant" som jag tror du menar så har jag alltid, alltid tyckt den varit mer värd att eftersträva än "damen". Damen känns som en lätt svag gestalt (ja, inte ens som en person ibland utan bara en gestalt) som behöver bli räddad. Tanten då känns som en kapabel kvinna. Som klarar sig själv, som lärt sig livets läxor och som löser problem. Som inte daltar, som har kommit upp i den åldern att hon vågar säga vad hon tycker, och faktiskt ha lite tyngd bakom det hon säger. Som inte ses som ett objekt, utan som tar för sig och är en människa på samma villkor som män. Jag har alltid velat bli tant. Aldrig dam. Att vara ung tjej som jag är nu har väl sina fördelar (och nackdelar), men att bli den där tanten som jag målade upp, det är ju det enda rimliga målet i livet, tycker jag!