Maximalisten

Sedan gick vi ut i den och en deprimerande kort stund senare hatade jag den innerligt och efter att den örfilat mig för femtioelfte gången på typ fem minuter och därtill lagt krokben för mig ett oräkneligt antal gånger ville jag inget hellre än att döda den. Dö skog! Dö! uppmanade jag den med frenesi. Det hände förstås inget annat med det än att den hånskrattade mig rakt i ansiktet och smiskade upp mig på nytt.

Men låt oss ta en titt på hur kampen mot den brutala naturen egentligen tog sig ut.

Här ser vi en stilstudie av ledarhannen. Jag är kluven till det faktum att han ledde exkursionen under hela den tid den varade. På plussidan: jakt pågår och han blir förmodligen skjuten före mig. Definitivt minus: jag fattar inte hur han kan ha någon kondition över huvud taget? Så himla konstigt! Han rör sig aldrig. Det är femton steg mellan hans kubkontor på jobbet och fikarummet, jag brukar dessutom köra honom till jobbet och även hämta hem honom igen. Men ändå kan han trava på i skogen utan problem. Når som helst kan han också cykla ett par mil utan problem.

Sjukt. Och orättvist! 

"Vi går ner här!" sa han och vinkade mig till sig.

Jag rörde mig förstås inte ur fläcken. Det gör inte vettiga människor när de erbjuds en nerfart via en ravin. Jag ropade istället till honom:

"JAG KOMMER INTE ATT KUNNA RÄDDA DIG!" vilket var en helt sann utfästelse. Hade han fallit ner där hade jag inte kunnat göra något alls för honom men än att möjligen försöka hålla humöret uppe på honom om han mot förmodan någonsin skulle vakna ur medvetslösheten.

Vi tog till sist en annan och mer förståndig väg och nu, efter att ha befriat mig från väldigt många väldigt närgångna älgflugor ämnar jag ge äventyraren lunch. Vad det blir?